The Bird Curtis Quintet: The Bird Curtis Quintet

Jazzaggression Records / www.jazzaggression.com
John Curtis tp; Ian Bird ts; Ray Shea p; Daryl Runswick b; Tim Woolley dr. Insp. England 1967.

Vilken glädje det kan vara att upptäcka en grupp som man inte har hört eller knappt ens hört talas om och som också är så bra! Wow! Förklaringen är enkel, The Bird Curtis Quintet gjorde bara en skiva, 1968, som kom ut i en privatupplaga på 100 ex, en superraritet, som nu tack vare Jazzaggression finns återutgiven på vinyl och cd!

Gruppen var i första hand husband på jazzklubben Green Man i Blackheath i London 1962-67, som också drevs av gruppens tenorsaxofonist Ian Bird. På klubben brukade Don Rendell-Ian Carr Quintet och Tubby Hayes Quartet spela.
Om nu Tubby Hayes var den största stjärnan på tenorsax i England under 60-talet, så var Ian Bird definitivt en av de stora doldisarna. Han hade, liksom de flesta tenorister, lyssnat på Coltrane och Rollins, men hans ton känns genuin och personlig och han har något att berätta.
De fem numren är alla originalkompositioner och vittnar om hur gruppen tagit till sig de då rådande amerikanska jazzuttrycken från Miles, Coltrane, Blue Note, soul- och frijazzen etc. Men istället för att bara kopiera amerikanerna har man valt att göra något eget av materialet, vilket var ganska vanligt på 60-talet. När jag hör The Bird Curtis Quintet kommer jag att tänka på musiker som Lasse Färnlöf, Börje Fredriksson, och Krzysztof Komeda. Det finns något typiskt europeiskt i musiken.

Låtarna rör sig mellan det “komponerade” till det lite mer fria. Den inledanade Tropicana bygger på temat i Coltranes Impressions, där den lysande trumpetaren John Curtis tar första solot. Han spelar lätt med ett idérikt flöde av toner och är en riktig fröjd att höra. Kompet är genomgående mycket bra och samspelt och Ray Shea, som skrivit The Butter Tree, är en fin pianist.
Den avslutande tolv minuter långa Tartan Reign and Victory in Splendour av Curtis är uppbyggd som en ganska fritt hållen svit, med ett återkommande dansavsnitt i 6/8-takt som är mycket suggestivt. Här hörs också basisten Daryl Runswick i ett längre solo.

Roger Bergner

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(54329) [1]=> int(54639) [2]=> int(54541) [3]=> int(54566) [4]=> int(51323) [5]=> int(54382) [6]=> int(50803) [7]=> int(54209) }