Hannah Svenssons releasekonsert bjöd på mångsidig njutning

Hannah Svensson Group
Fasching, Stockholm, 19 november 2019

Hannah Svenssons album Places and Dreams släpptes tidigare under året och i en serie av releasekonserter landet runt kom turen igår till Stockholm och Fasching. Samlat intryck: Den som väntar på något gott väntar inte för länge!

För det var riktigt bra! I samband med skivsigneringen efteråt utbrast en åhörare med ovanligt gott omdöme: ”Du har en guldstrupe!” Och det är bara att instämma – Hannah har verkligen en röst med imponerande omfång och härlig bärighet som ger förutsättningar för mångfald och stor spännvidd. Dessutom vilande på ett bergfast fundament av en ”group” som påtagligt förstärker och framhäver Hannahs eget artisteri: Jan Lundgren (piano), pappa Ewan Svensson (gitarr), kapellmästare Matz Nilsson (basar) och Zoltan Czörsz (trummor).

Den repertoar som ett välbesökt Fasching bjöds på hade såklart sin tyngdpunkt i materialet från den nya skivan – de flesta titlar med både musik och text ur Hannahs egen fatabur, och med några smycken ur den amerikanska sångboken liksom ett nummer signerat Joni Mitchell som extra bonus. Hannah Svensson har utvecklats till en första klassens ”röstmusikant” och är dessutom en varm och omfamnande scenpersonlighet. Men likafullt: Det är helheten som de eminenta delarna i ensemblen skapar som lever kvar så här dagen efter. Individ och kollektiv blev liksom ett.

Några enskildheter stack ändå ut ur en helgjuten ensemble-prestation: Ta till exempel Not Meant To Be med en betraktelse över livets tvära kast och överraskningar, med ljuvligt flyhänt gitarrsolo av pappa Ewan. Ta också Friday Afternoon, ett litet lyckopiller inspirerat av den lättnad och tillförsikt som kan prägla en fredagseftermiddag när en helt outforskad weekend ligger framför en, framförd med sång/bas som duett-intro och påfylld med riktigt njuuutbart sväng och påfallande elastisk frasering – en pricksäker illustration av den känsla som jag tror låten vill förmedla.

För att nu inte glömma bort en inkännande version av Victor Youngs outslitliga My Foolish Heart i ömsom smeksamt, ömsom hudlöst samspel mellan Hannahs röst och Jan Lundgrens piano – outslitlig låt och bejublat framförande. Och handen på hjärtat: Kan något i jazzväg bli sämre av att ha Jan Lundgren som partner? Ingen i publiken var väl överraskad av att hans flödande och nyansrika pianospel blev ett litet under i sig …

Kan slutligen inte undgå att – som illustration av den mångfald och kontrastrikedom som konserten bjöd på – också lyfta fram två riktiga rökare som fick det att rycka i dom gamla stjälkarna: En råsvängig version av Fats Wallers nu nästan antika Honeysuckle Rose, som fick nytt liv av Matz Nilssons funkiga elbas – en mullig återklang från en svunnen tid med fusionbandet Hawk on Flight – och av ett gitarrsolo i sprintertempo från Ewan Svensson. Plus, som avslutning på en finfin kväll, en riktigt fläskig och tvättäkta blues i T-Bone Walkers Stormy Monday.

Jag skrev visst något om njutning i mångfald ..?

Anders Wenström