Meny
(9 augusti 1944 – 25 januari 2019)
Han var en sökare som, med rötterna i den amerikanska jazzen, fann inspiration i många musikaliska källor. Inte minst hans stora intresse för folkmusik från olika håll kom att prägla mycket av hans musik, som ofta förde ut i hisnande melodiska och rytmiska äventyrligheter. Han var en världsmusiker långt innan begreppet hade skapats.
Roland Keijser föddes i Mockfjärd och växte upp i Grängesberg. Familjen var musikintresserad; han fick börja ta pianolektioner redan i 8-årsåldern, och när han var 11 år började han spela klarinett. Kommunens musiklärare hette Åke Bengtsson, och med ett par av dennes söner spisade han plattor med musiker som Charlie Parker, Sonny Rollins och Bernt Rosengren. Snart startade de, nu med Roland på tenorsaxofon, ett eget ungdomligt band som spelade på skoldanser och andra fester. Och redan när han var 15 år spelade han förstaklarinett i Grängesbergs orkesterförening som leddes av Åke Bengtsson.
Ungefär samtidigt började han spela saxofon med lokala dansorkestrar. Det var ett rikt musikliv i trakten, i närliggande Ludvika fanns Filip Jansson med Rialtoorkestern och Gösta Haag med egen orkester. Ortens stora jazzstjärna var Bosse Broberg. Han var sju år äldre än Roland och en tidig förebild. Roland började snart skriva egna låtar och arrangemang, han läste harmonilära på korrespondens, han lyssnade, lärde och spelade mycket.
1966 åkte han till Uppsala för att studera konsthistoria, filosofi, estetik och musikvetenskap. I staden fanns redan Bosse Broberg och med hans kvintett spelade Roland snart på studentnationerna. Och på trio spelade han med basisten Staffan Sjöholm och olika trumslagare. 1966-67 ingick han också Kurt Järnbergs storband i Gävle, och en tid var han även med i Järnbergs kvintett som 1968 bland annat framträdde på jazzfestivalen i Tallinn. Det året medverkade han dessutom ett par gånger i Radiojazzgruppen med egen musik. På sidan om medarbetade han därtill under flera år i Upsala Nya Tidning där han recenserade och skrev om poesi och musik.
I slutet av 1960-talet bildade han Roland Keijsers kvartett, ibland även kallad Kejsarens Nya Kläder, tillsammans med trumpetaren Torsten Eckerman, Staffan Sjöholm bas, och Bosse Skoglund trummor. Den utvecklades raskt till en av den tidens ledande och mest särpräglade grupper. De spelade en musik som avvek från de amerikanska förebilderna, man ville strukturera musiken på ett annat sätt och använda nya utgångspunkter. Med inspiration från bland annat modern komponerad musik, från folkmusik och musik av Frank Zappa skrev Roland egna låtar för gruppen.
1969 skedde det en del personförändringar, trumslagaren Bengt ”Beche” Berger och multiinstrumentalisten Kjell Westling kom med och snart även cellisten Ove Karlsson och namnet ändrades till Arbete och Fritid. Det var en gränsöverskridande grupp som kom att bli ett av proggerans mest framgångsrika band. Det innebar ständiga turnéer med spelningar på nätverket Musikforum, med skolkonserter och festivalframträdanden.
Med sitt intresse för konst och litteratur kom Roland också tidigt i kontakt med unga intellektuella som sökte nya uttrycksmöjligheter. På så vis kom han 1969 med i gruppen Gunder Hägg, snart omdöpt till Blå Tåget. Där hittade man kulturprofiler som Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Carl Johan de Geer. I bandet odlades en sorts amatörism som Roland fängslades av, men som också skavde lite mot hans egen genuina musikalitet och tekniska färdighet. Dessa egenskaper fick han dock till fullo utnyttja när han 1971 medverkade i Palle Danielssons 6, tillsammans med bland andra Lennart Åberg och Bobo Stenson.
Även om tenorsaxofonen var hans huvudinstrument, spelade han också alt- och sopransax, klarinett och utöver tvärflöjt även indiska och kinesiska bambuflöjter och olika typer av enkla egentillverkade flöjter. I instrumentväskan fanns också skalmeja, näverlur, kohorn och andra enklare ljudredskap.
I mitten av 1970-talet var han intensivt verksam och rörde sig fritt mellan olika musikgenrer. Vid sidan av Arbete och Fritid spelade han svensk folkmusik på duo med fiolspelmannen Anders Rosén. Det var ett viktigt samarbete för Roland och resulterade i lp:n Forsens låt där Roland spelar sopransax. Han spelade också med Peps Persson och är med på dennes lp Hög standard (som Sonic Magazine 2013 rankade som det 14:e bästa svenska albumet någonsin). 1976 var han improvisationslärare i Örebro och där träffade han basisten Bronislav Suchanek och gitarristen Bjarne Roupé och med dem spelade han renodlad jazz.
Till slut nådde han en vändpunkt; han orkade inte längre med det hektiska och ganska osunda turnélivet, och kring 1977-78 flyttade han från Uppsala till ett hus i Saxdalen nära Ludvika. Där sökte han under några år ett annat, mer hälsosamt liv och ägnade sig åt makrobiotik där man lägger stor vikt vid kostens betydelse för en god hälsa på alla plan. Han redigerade och gav ut tidskriften ”Tugga själv”, han gav konsultationer och reste runt i Norden och föreläste, han ledde studiecirklar och arrangerade sommarläger.
Så småningom flyttade familjen åter till Uppsala och successivt återupptog Roland sina musikaliska kontakter bland annat med Anders Rosén, Bengt Berger och Bronislav Suchanek. Han spelade också i folkmusikgruppen Utdansbandet och med Bengt Bergers grupp Chapter Seven, som 1988 fick göra det årets Jazz i Sverige-skiva. Han medverkade dessutom som solist, kompositör och arrangör vid länsmusiken i Uppsala och bildade en trio, Triple Heater, med Peter Jansson på bas och Henrik Wartel på trummor. Trion spelade musik med inslag av jazz, svensk folkton och orientaliska tongångar. Om deras cd Tallarnas tal som kom 1990 skrev OJ att det var ”musik med stor skönhet sprungen ur mötet mellan jazz och folkmusik”. De höll ihop i fyra år och spelade inte bara i Sverige utan även i Norge, Finland, Baltikum, Ryssland, Frankrike och en gång även på Kuba.
Tillsammans med den marockanske slagverkaren Abdelghani ”Abbe” Najraoui reste Roland till Marocko för att söka inspiration. Efter det bildade de gruppen Kalousch och från början hämtades influenser även från turkisk musik. Under 1990-talet reste Roland sedan flera gånger till Marocko där han kom i kontakt med musiker och spelade på bröllop och religiösa fester. Hemma i Sverige fortsatte Kalousch, av och till, långt in på 2000-talet med skiftande besättningar; mångåriga medlemmar var Henrik Wartel och saxofonisten och multiinstrumentalisten Lars Gulliksson. Ett par år reste Roland också tillsammans med Bengt Berger runt i Sverige och även Norge i en bil fullastad med olika instrument. De gav konserter varhelst tillfälle bjöds, och i Oslo spelade de 1996 in cd:n Off Spring.
1994 spelades cd:n Back Home Blues in. Det är ett genuint jazzalbum med Roland på tenorsax tillsammans med Tommy Kotter piano, Anders Jormin bas och Anders Kjellberg trummor. Av någon anledning utkom den först 1997. Under andra halvan av 1990-talet spelade Roland sedan ofta ren jazz, gärna tillsammans med pianisten Gösta Rundquist.
Trumslagaren Raymond Strid hade Roland träffat redan i slutet av 1980-talet. Långt senare återupptogs kontakterna och tillsammans med trumpetaren Niklas Barnö och basisten Joel Grip började de framträda i olika sammanhang. En inspelning som gjordes hemma hos Strid 2009 gavs året därpå ut på cd:n Kege Snö. Roland och Strid gjorde också en del spelningar tillsammans på duo och några konserter de gjorde på Glenn Miller Café 2008 och 2009 spelades in. Musiken gavs ett par år senare ut på trippel-cd:n Yellow Bell, och fick lysande kritik i OJ.
En bit in på 2010-talet började Roland ta det lite lugnare, även om han fortfarande kunde dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Och i hemstaden Uppsala hördes han ofta, ännu något år innan sin död, tillsammans med gamle vännen Bosse Broberg på stadens olika jazzställen.
Artiklar:
Roland Kejser är tillbaka, OJ 5/1991
Roland Keijser, OJ 5/2011
CD, urval:
Kurt Järnberg Quintet, Down Memory Lane 1966-67, dubbel samlings-cd (KRJCD)
Arbete och Fritid, Deep Woods 1969-1979, samlings-cd (MNW)
Blå Tåget, Ingenting är längesen 1969-1974 dubbel samlings-cd (MNW)
Berger/Keijser/Westling, The Vedbod Tapes 1977 (Country & Eastern) utgiven 2012
Chapter Seven, Thums Up, Jazz i Sverige (Caprice) 1988
Roland Keijser, Tallars tal (IAM) 1990
Roland Keijser, Back Home Blues (Sittel) 1994, utgiven 1997
Bengt Berger och Roland Keijser, Off Spring (Phono Suecia) 1996
Gilbert Matthews Quartet, Hot House (Flash Music) 1999
Roland Keijser, Saxophone Valley (Sittel) 2000
Roland Keijser, Kool Blaasa (Rub-A-Dub Records) 2001
Roland Keijser och Anders Rosén, Kvarplekar ( Hurv) 2002
Roland Keijser, Blashal (IAM) 2004
Roland Keijser och Anders Rosén Trollekar (Hurv) 2007
Keijser/Barnö/Grip/Strid, Keke Snö (Umlaut Records) 2009, utgiven 2010
Roland Keijser & Raymond Strid, Yellow Bell, trippel-cd (Umlaut Records) 2008-09, utgiven 2011
Utmärkelser:
Jazzkatten, ”Årets Guldkatt” 1993
Jan Johansson-stipendiet 1994
Christer Boustedt-stipendiet 2015
Lars Gullin-priset 2017
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
4 svar
Några rättelser angående Roland Keijser och Raymond Strid.
1995 började Roland och jag och spela ihop genom ett initiativ från SR P2 Mats Einarsson och Arne Forsén. En grupp föreslogs: Hanne Kjersti Yndestad, Roland Keijser, Abdelghani Najraoui, Arne Forsén och Raymond Strid där vi blandade Norska ballader, Turkiska och svenska låtar, därtill frijazz och diverse imrovisationer. Arne, Roland och jag började repetera i juni, sedan konsert och radioinspelning 29 November 1995 på Mix Musikkafé på Musikmuseet i Stockholm.
Med vänlig hälsning,
Raymond Strid
Cd:n Kege Snö var inspelad hemma hos mig i Heby alltså ingen konsert.
Stort tack för påpekandet! Nu har jag ändrat.
Tack för en uttömmande musikalisk biografi över ett synnerligen aktivt musikerliv. Det saknas dock ett kapitel, som jag tycker är viktigt då det har hög musikalisk halt och för att det skiljer sig ganska radikalt från Rolands övriga produktion.
1993 fick han en beställning på ett större verk för Sveriges Radio kallat RJG Spektrum. Roland hade full frihet i att sätta ihop en egen version av Radiojazzgruppen och där ingick ganska disparata musiker från Rolands karriär bl.a. trumpetarna Lasse Lindgren och Tommy Adolfsson, där den senare dubblerade på snäcka, alltså en stor söderhavssnäcka som man blåser i. Alla blåsare dubblerade f.ö. på olika flöjter, näverlur eller didgeridoo (Sven Larsson).
Mikael Råberg, Kjell Westling, Lennart Åberg, Fredrik Ljungkvist, Bobo Stensson, Dan Berglund, Bengt Stark, Bengt Berger, Abdelghani Najraoui var övriga, medlemmar förutom då Roland själv som spelade saxofoner, kohorn och bansuri.
Det hela resulterade i en konsert på Fasching 12 december samma år och de nio numren spelades in och, sändes i jazzradion något senare.
Musiken blev, inte helt oväntat, mycket rik, svängig och spännande och Roland var nog ganska nöjd, över resultatet. Han, såg dock fram emot en utlovad skivinspelning på Phono Suecia och, att man då skulle ha kunnat repetera lite mer och såklart få musiken utgiven. Jag föreställer mig att Roland jobbade hårt med komponerandet och arrangerandet där det senare väl var lite nytt för honom och jag vill minnas att han nämnde att han fick konsultera Lennart Åberg någon gång kring detta.
Någon skiva blev det dock beklagligt nog, inte, utan projektet rann ut i sanden, något som jag vet Roland beklagade. Och det är ju förståeligt då han lagt ned sin själ i detta arbete under rätt lång tid och det resulterar i en konsert och en radioutsändning och sedan var det över. Något av en antiklimax alltså. Och framförallt en förlust för Musiksverige som gick miste om detta ytterst lyssningsvärda musikverk.
För några år sedan fick Roland tillgång till Radions inspelning digitalt och han brände några cd av den till vänner och bekanta som var intresserade, vilket jag var och, har därmed lyssnat till denna musik återigen (hade den på egen bandinspelning tidigare, men…) med stor glädje.
På Rolands begravning nämnde jag om det här projektet för Lennart Åberg och han hade helt glömt bort det men var intresserad av att få höra så jag skickade honom kopior på mina cd. Efter några dagar så ringde Lennart och var eld och lågor och menade att detta borde ges ut, han mindes som sagt, (kanske med ålderns rätt) inte detta och var överraskad över den höga kvaliten. Jag tror han skulle försöka dra i några trådar och han menade att ”ska det ges ut så är det ju nu, till Rolands minne”. Så blev det alltså inte, än. Tejpen finns förstås kvar på SR och det vore väl inte försent att ge ut detta nu även om det bästa kanske hade varit en regelrätt skivinspelning. Men på konserten fångades förstås en spänning och exaltation som kanske går förlorad vid ett senare tillfälle.