Lina Nybergs tentett skapar konstjazz som lyfter

Foto: Leo Ahmed

Lina Nyberg tentett – The Clouds, Stora Salen, Musikaliska Akademien, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober 2020. (Lina Nyberg voc, komp, Susana Santos Silva tp, Karin Hammar tb, Lina Lövstrand fl, cl, Fredrik Ljungkvist cl, Nils Berg bcl, David Stackenäs g, Cecilia Persson p, Josef Kallerdahl b, Peter Danemo dr, Sofia Kolupov, Stefan Enemærke Becker,Veikko Marjamäki, Katariina Kolehmainen strings, Matilda Ruta animationer.)

Att ”konst”-, jazz- och improvisationsmusiken inspirerar och lånar av varandra igen – jag tänker närmast på 1960-talets dynamiska utbyten – bekräftas av akter som Rymden, Goran Kajfeš Tropiques och framför allt en av de mest begåvade kompositörer i det där ännu, ändå, outforskade gränslandet: Lina Nyberg.

Det har hon i och för sig bekräftat i över ett decennium. I våras tog hon ytterligare ett kliv i den riktningen i och med masterexamen i komposition: den lågmälda, moll- och bordunbetonade stråkkvartetten Ascension in Color, som uppförs under konserten av en ung ensemble till Matilda Rutas akvarellanimation.

Eljest står tentetten (inalles tio musiker, hälften män och kvinnor) i centrum; den som spelar på senaste plattan The Clouds (Hoob Records, 2020) och som spinner vidare på temat jorden och den omgivande atmosfären. Nybergs kompositioner såväl som låttexter är så finurliga; hennes samtidigt allmängiltiga och helt egensinniga syn på omvärlden kläs i nybergska ord och toner: Bernstein möter Reich, Björk möter Lili Boulanger, the Duke möter Debussy möter…

 Sedan tio år har hon spelat med den kvintett som utgör tentettens stomme. Tillsammans framför den en scatinspirerad Claude om en ”prokrastinerande”, som Nyberg uttrycker det, Debussy i den eviga staden Rom från plattan Palaver (Moserobie, 2011). Konsertens äldsta stycke. The Advisor är en annan rolig komposition. Pianot, elgitarren och trombonen porträtterar fulla män/niskor som kommer med dåliga råd när de behövs som minst. Även i intermezzot till ett av plattans – och konsertens – bästa stycken, The Circle Song, får tentetten frijazza loss i en välljudande kakofoni.

Musikaliska akademiens anrika sal (trärent, högt i tak, klingande akustik) blir en särskilt väl anpassad konsertlokal för Nybergs konstjazz som lyfter… svävar… blandas… som molnen.

Rikard Rehnbergh