Willie Nelson: Summertime, Willie Nelson sings Gershwin

willie_nelson

Legacy 88875167052 / Sony / Tid: 36 min.
Willie Nelson voc, g, Matt Rollings p, org, keyb, Bobbie Nelson p, org, Jay Bellerose dr, David Piltch b, Kevin Smith b, Dean Parks g, Paul Franklin steel guitar, Mickey Raphael, harmonica. Inspelad i East West Studios, Hollywood, 2016.

Willie Nelson är, som väl är bekant, en ypperlig jazzcrooner. Förvisso mest bekant för sin country och förtjusning i att röka gräs, men album som Let’s Face the Music and Dance, American Classic och Night and Day stuffar mjukt och fint fram på det där sättet som brukar kallas western swing.

Nu har den 82-åriga countryikonen tagit sig an elva fina Gershwin-låtar och resultatet är precis så trivsamt och mjuksvängigt som man kunnat förvänta sig. Det finns inga kända jazzmusiknamn i kompet men samtliga är genuint ärrade studioproffs som antagligen kan spela vad som helst, bara de får hyggligt betalt.

Inledande But not for Me är ljuvlig och sätter den lättsamt mjuka tonen för resten av albumet. Willie kopplar på sitt fina vibrato och låter så ömsint melankolisk att man vill fälla en tår. Mickey Raphaels munspel och Dean Parks elgitarr förstärker den bitterljuva känslan över Jay Belleroses vispar. Somebody Loves Me är gladare och dansar iväg som en elegant filmstjärna i en svartvit Hollywood-rulle och pryds av Paul Franklins solo på steel guitar.

Så där går det på. Ballader kontrasteras mot svängigare saker i en väl fungerande dramaturgi. Ibland blir det kanske lite såsigt eller överdrivet hurtigt men duetterna med Cyndi Lauper, Let’s Call the Whole Thing Off, och Sheryl Crow, Embraceable You, är helt underbara. Sheryl Crow är så bra att man önskar sig ett renodlat jazzalbum från henne.

Dan Backman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *