Hög kvalitet med populära Lars Jansson Trio

Lars Jansson Trio
Nefertiti, Göteborg, 15 juli, 2016.

Lars Janssons genombrott på 70-talet sammanföll med att jag uppnådde åldern då man får lyssna på livejazz på lokal. Sedan dess har hans klaviaturspelande funnits hos mig, oavsett om han trakterat flygel eller keyboards. När Janssons västsvenska trio 30-årsjubilerade på Moderna Museet år 2009 hade jag förmånen att vara med. Det var en fantastisk konsert med Anders Kjellberg och, om jag minns rätt, Christian Spering.

Numera heter trumslagaren Paul Svanberg och kontrabasisten Olli Rantala. Svanberg har, sedan jag hörde honom på Liseberg för ett antal år sedan, mognat och naturligt växt in i rollen som viktig kugge i pappas trio. Rantala gjorde en formidabel prestation! Var lätt att gilla de runda fylliga basgångarna. Efteråt berättade vikarien med finska rötter om glädjen i att röra sig inom givna ramar och därutöver få improvisera. Att de kan låtarna, vet hur man bäst interagerar och vågar ta plats; är förutsättningar för en lyckad liveupplevelse. Huvudskälet till att konserten blev så njutbar i den välfyllda klubben, stavas förstås ändå Lars Jansson och hans sinnrika skapelser. En pianists anslag och löpningar bedöms på ett ibland tjatigt sätt. Av löpningar märktes inte mycket och anslaget var inte heller frapperande. Vad jag vill ha sagt är dels att professorn från Ljungskile på ett omärkligt vis har ”the magic touch”, dels att han inte låter som någon annan. Utan att hemfalla åt det virtuosa är han ruggigt flyhänt, för att i nästa stycke briljera med exakt eftertänksamhet.

Repertoaren bestod till övervägande del av låtar från fjolårets Facing the Wall, ett album jag i ärlighetens namn inte hade koll på. Formatet är inledningsvis ganska bundet, örongodis av det lite striktare slaget. En delikat pianotrio bemästrar fullständigt stegringar och sänkningar av tempon. Lars Janssons trio är inget undantag. Man balanserar emellan rytmisk puls och melodisk skönhet! Efter drygt tio minuter gör mannen vid pianot sin första paus, ger utrymme åt sina lyhörda medmusikanter. En bedårande vacker ballad visar sig vara en koral, vilket får en att tänka på Bach som figurerade flera gånger under den generösa spelningen. Miles, Chick Corea, Ornette Coleman, Charlie Parker, Ahmad Jamal, Bengt Hallberg, barnbarnet Hilda, Pauls käresta från Ecuador samt offren för skövlingen av regnskogen tillägnades låtar eller förekom på annat sätt. Två enskilda höjdpunkter var More Human, aftonens andra request och en blues där trion tog chansen att gå loss på scen. I senast åsyftade komposition infann sig den hett eftertraktade sprudlande livekänslan, den som alltid vördas av kräsna recensenter.

Samlarvärdet på trions vinyl må ha fallit. Den prisade musikern och kompositören anses inte längre tillräckligt hipp av landets ledande jazzklubbar. Men faktum kvarstår – hans och trions kreativa ådra har inte på något sätt avstannat. Återigen hade jag ynnesten att se och höra vad de är kapabla till på intim scen med fin ljudåtergivning och ypperlig publikkontakt.

Mats Hallberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *