Ches Smith: The Bell

Ches-Smith-The-Bell

ECM Records 2474 / Naxos / Tid: 69 min.
Ches Smith d, vibrafon, timpani, Craig Taborn p, Mat Maneri altfiol. Insp Avatar Studios, New York, juni 2015.

Minns ni folksagan om Mäster Skräddare och den lille Mannen?
Fredagen den 10 januari 2014 spelade Ches Smith Trio – det vill säga de ytterst välrenommerade New York-borna Ches Smith, Craig Taborn och Mat Maneri – på Winter Jazzfest, New York. I drygt 45 minuter, från klockan 20:00 och framåt, höll de sin månghövdade publik fullkomligt trollbunden. ”Magiskt”, hördes det viskas i stolsraderna efteråt. ”Så distinkt.”
”Men det giget var menat som en engångsföreteelse”, avslöjade Ches Smith tidigare i år. ”Jag ville inte bilda ett nytt band vid den tidpunkten. Men vi tre klickade verkligen och det kändes som vi var tvungna att fortsätta spela tillsammans.”
Så fortsätta gjorde de – bara i år har Smith, Taborn och Maneri genomfört konserter i städer som Wien, Köpenhamn, Oslo, Göteborg, Seattle och Chicago. Och i mitten av januari släpptes The Bell, deras första gemensamma fullängdare.
Vad vi har att göra med här är alltså en slags bakvänd version av Mäster Skräddare och den lille Mannen – något som bara skulle bli (bidda?) ett par vantar har förvandlats till en hel överrock.
Inte mig emot.

The Bell spelades in i juni förra året, Manfred Eicher (vem annars?) satt i producentstolen. Till skillnad från giget på Winter Jazzfest (som var helt improviserat) är den helt och hållet komponerad av Ches Smith. I likhet med giget på Winter Jazzfest (som för övrigt finnas att beskåda på YouTube) är den magisk och distinkt. Från första till sista sekund bjuder den på dramatisk, melankolisk och atmosfärisk kammarjazz. Interaktionen mellan Smith, Taborn och Maneri är genomgående både återhållsam och laddad, säregen och beslutsam. Partier minnande om Steve Reich Six Pianos (1973) svävar sida vid sida med nästan hårdrocksaktigt ”riffande” (att Smith har rötter i metalvärlden hörs ibland tydligt) och melodier som får mig att associera till Paul Bley/Jimmy Giuffre/Steve Swallows Life of a Trio: Sunday (Owl Records, 1990).
Med andra ord skiljer sig The Bell ganska mycket från det Smith gjort tidigare. Lekfullheten som präglar hans första soloplatta Congs for Brums (Free Porcupine Society, 2006) är exempelvis som bortblåst – om det inte vore för några av dess låttitlar (Wacken Open Air, I’ll See You on the Dark Side of the Earth) skulle The Bell vara ett 100 procentigt seriöst verk. De svärmiska och fräcka stämningarna som ryms på Ches Smith and These Arches tre ensembleverk – Finally Out Of My Hands (Skirl, 2010), Hammered (Clean Feed, 2013) och International Hoohah (For Tune, 2014) – lyser också med sina frånvaror.

Att jag verkligen ser fram emot att följa Smith, Taborn och Maneris fortsatta musikaliska färd behöver väl knappast sägas. Vem vet – kanske de till och med kommer att sy om överrocken som de bär just nu till något ännu större?

Johan Jacobsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *