Stående ovationer för Joachim Kühn

Joachim Kühn
Klostret, Ystad Jazzfestival 4 augusti

När Joachim Kühn tar emot stående ovationer i slutet av sin konsert i Klostret verkar han nöjd, publiken är uppenbarligen förtjust och musiken som den tyske pianisten har framfört bär inga andra fingeravtryck än Kühns. Därför är det ett mysterium att det är 20 år sedan han spelade i Sverige senast.

Solokonserten dominerades av material från Kühns senaste skiva (inspelad med hans trio): Ornette Colemans Beauty and Truth, The Doors The End, Kühns egna komposition Because of Mouloud, Krzysztof Komedas Sleep Safe and Warm (från filmen Rosemary’s Baby) och Gil Evans Blues for Pablo. Naturligtvis låter musiken annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre, möjligen tvärtom. Här kan Joachim Kühn dels koka ner musiken till ett koncentrat, dels får han friare tyglar för spontana variationer.

Konserten inleds med den egna kompositionen Salinas där vi får höra en mera återhållsam pianist i mellanregistret, men via ett dim-ackords svängdörr kastas vi för en kort stund från romantik i moll in i ett salongsmusikliknande parti i glädjefylld dur. Just kontrasterna utgör en betydande del av Kühns personstil. Han utnyttjar dynamiken till fullo, inte minst med hans starka anslag i vänsterhanden. Ett annat kännetecken är hans snabba högerhand som påminner om Ligetis tonsvärmar. Konserten kan höras både i ett makro- och ett mikroperspektiv, där de olika kompositionerna – som i sig rymmer gott om improvisationer – utgör delar av en större enhet i högre grad än bara en välplanerad låtlista. På så vis är det föga förvånande att Kühns soloversion av Blues for Pablo med en utgångspunkt i fem toner ger perspektiv till Gil Evans komposition genom distinkta oförutsägbara passager för att lika sömlöst som överraskande hamna i temat igen, dock i varierad form.

Att placera Joachim Kühn i Klostret i Ystad var inte helt lyckat. Akustiken gjorde tongröt av snabba och starka partier. Kühn gjorde vid ett par tillfällen det bästa av situationen genom att utnyttja lokalens eko och efterklang som bollplank, men ett torrare rum hade varit att föredra. Dessutom – och detta är förstås inte något som har med lokalen att göra: så mycket bättre konsertupplevelsen hade varit utan alla som känner sig tvingade att fotografera i tid och otid. En särskild hälsning till de som dessutom har klickljudet påslaget på sina kameror: må era näshår börja växa inåt!

Trots akustik och fotografer bjöd Joachim Kühn på en stor konsertupplevelse. Ingen annan pianist rör sig så obehindrat och självständigt mellan aspekter av Bach, Ligeti och Coleman med en självklar egen identitet som bara är ett anslag bort.

Thomas Olsson

En reaktion på ”Stående ovationer för Joachim Kühn

  1. ” Dessutom – och detta är förstås inte något som har med lokalen att göra: så mycket bättre konsertupplevelsen hade varit utan alla som känner sig tvingade att fotografera i tid och otid. En särskild hälsning till de som dessutom har klickljudet påslaget på sina kameror: må era näshår börja växa inåt!”
    kan inte hålla med mer än om just detta! det finns få saker som stör mer under en solo konsert! med digitala kameror!!!! som inte har ngt eget mekaniskt klickljud… det är skrattretande! tack , thomas!!!
    mvh /// mats g

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.