Daniel Ögren: Mountains

daniel_ögren

Havtorn Records HR 026 / Plugged / Tid: 43 min.
Daniel Ögren g, synth, clavioline, Anton Toorell g, Erik Errka Petersson hammond, synth, Ulrik Ording dr, perc, Johan Graden p (spår 6), Nils Berg sax (spår 6), Edvin Nahlin synth (spår 4, 5), Oskar Widegren b (spår 4). Ingen info om var och när skivan är inspelad.

Gitarristen Daniel Ögren har dragit upp volymen och släppt loss rocken på sitt femte album. Rocken har förstås funnits med som en underström även tidigare men då fått samsas om utrymmet med mer impressionistiska och atmosfäriska utsvävningar i jazz, impro och americana.
Beskrivningen av musiken som rock ska dock inte tas alltför bokstavligt. Precis som hos Tonbruket, en grupp som är inne på en liknande tripp, handlar det om att ta upp rocken på operationsbordet för att skruva isär och montera ihop den till en lite gnissligare och skevare skepnad.

Daniel Ögren är inte lika dystopisk som Tonbruket. I en låt som Malou is a Fish kan man till och med ana ett släktskap med musikhumoristen Frank Zappa i allmänhet och hans skräpigt garagerockiga sida i synnerhet. Det är som att Ögren gjort en slags surfversion av garagerockklassikern Louie Louie, en låt som Zappa alltid återvände till.
De snygga och roliga melodifigurer som pusslats ihop kan även påminna om Lars Hollmers eklektiska instrumentalmusik. Såväl Hollmer som hans grupp Samla Mammas Manna hade ju en hel del Zappa i sig, även om det lät mer tivoli och uppsluppen folkmusik från Balkan.

Det finns mer sjuttiotal att hitta för den som så vill. I ett av albumets finaste spår, den av melankolisk folkmusik färgade She’s in my Dreams, låter det som att Erik Petersson får hjälp med hammondspelet av både Merit Hemmingsson och Bosse Hansson. Och de ödesmättade Into the Wild och The Last Time I Saw the Mountains låter båda två, på lite olika sätt, som om Ry Cooder och Daniel Lanois skrynklat ihop Fleetwood Macs gamla Albatross till en gulnad dröm.
Daniel Ögrens och Anton Toorells gitarrer står i fokus men förstärks av olika slags klaviaturer och drivs på av Ulrik Ordings slamrigt krautiga trummor.

Instrumenten låter vintage och lagom fuktskadade, som om de hittats i en källare och gjorts funktionsdugliga igen. Det passar till produktionen som, i likhet med de tidigare albumen, är medvetet lo-fi. Inget fel i det men nog vore det skönt om den distade dimman kunde skingras någon enda gång och allt skulle framträda klart och tydligt.

Dan Backman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *