Bredd och spets på en mycket lyckad Ystad Sweden Jazz Festival

Hugh Masekela. Foto: Markus Fägersten

Ystad Sweden Jazz Festival
Ystad, 3-7 augusti 2016.

Från år till år har Ystad Sweden Jazz Festival vuxit med bredd och spets och är nu en av landets tre främsta jazzfestivaler. På den sjunde upplagan av festivalen presenterades 37 konserter, varav två speciellt för barn. Stor etnicitet präglade även årets program: 180 artister – Sydamerikaner, Nordamerikaner, Sydafrikaner, Israeler, Européer … – fanns på plats för att uppträda på elva olika spelscener. Allra bästa scenen var kanske den nya spelplatsen – det anrika Klostret i Ystad som byggdes 1267. Klostret stod som värd för många finstämda, oförglömliga konserter med världsartister som Richard Galliano, Dave Liebman, Joachim Kühn och Michael Wollny.

Sardinska trumpetaren och flygelhornisten Paolo Fresu fick i år äran att blåsa in festivalen enligt ritualen från S:ta Maria Kyrkas samtliga klocktornsfönster. Fresu och den argentinske bandoneonisten Daniele di Bonaventura uppträdde i Klostret tillsammans med musiker från Ensemble Mare Balticum. Det blev ett mästerligt musikaliskt möte mellan nutida jazz och forntida musik. Man vandrade med lätthet från antik grekisk musik till tango och Bach. Fresus fulländade trumpet och flygelhorn kunde även höras ihop med festivalgeneralen, pianisten Jan Lundgren och dragspelaren, bandoneonisten och årets hedersgäst Richard Galliano. Tillsammans bildar de trion Mare Nostrum. År 2012 introducerade trion den första skivan med namn Mare Nostrum på festivalen, nu fyra år senare presenterades uppföljaren Mare Nostrum II. I ett närmast sagolikt samspel, färgat av rytmisk koherens och stark symbios, knöts de tre musikernas olika musikaliska rötter ihop i starka kompositioner från samtliga i trion och i minnesvärda tolkningar av svenska folkvisor samt verk från Satie, Jobim och Monteverdi. Musiken kunde liknas vid ett hav av toner att andas till, med vågor i både dur och moll, ord var överflödiga.

Pianisten Bob James, som inte spelat i Sverige på 50 år, förknippas lite orättvist med smoothjazz-genren. Han kom till Ystad med en ypperlig kvartett där bland annat trummisen Billy Kilson ingick. James har ett härligt melodiskt, bluesmättat anslag och han pumpade upp riktigt hörvärda versioner av Miles Davis Nardis och Horace Silvers The Jody Grind. Han blinkade också naturligtvis till sina 70-talshits i omarbetade kluriga arr, som jazzfunkiga Westchester Lady och balladen Angela.

Joe Lovano. Foto: Patrik Sandberg

Den färgstarka och sympatiska saxofonisten Joe Lovano – ett av festivalens stora affischnamn och en av jazzvärldens mest inflytelserika solister – bjöd på en smällkaramell till konsert ihop med det välrenommerade, sexton man starka Bohuslän BB. Lovano bidrog med flera egna fina kompositioner från sin digra karriär i storbandsarrangemang. Hans transparenta, knivskarpa, muskulösa men samtidigt varma saxlinjer flöt följsamt ihop med storbandets tonspråk i både balladerna och de ösigare numren. Latinfärgade Viva Caruso och The Streets of Naples tillhörde de bästa ögonblicken, liksom en medryckande version av Joe Henderssons Inner Urge då Lovano och Ove Ingemarsson stretchade ut i en minnesvärd, het duell på sina tenorsaxar. Senare i höst publiceras en intervju som OJ gjorde med Lovano på plats i Ystad.

Den nu 77-åriga trumpetaren och sångaren Hugh Masekela gästade festivalen 2013. Nu tre år senare lyckades han till och med toppa den då bejublade konserten på Ystadteatern – som många anser vara den bästa i Ystads festivalhistoria. Sedan det internationella genombrottet på Monterey Pop Festival 1967 och megahiten Grazing in the Grass spänner Masekelas karriär över fem decennier. Han har enträget kämpat för att sprida kunskapen om den afrikanska musiken. I hans flygelhorn ryms hela hans livshistoria och musik. Konserten pendlade mellan sydafrikanska mbaqanga-rytmer, afrobeat, funk, latin och jazz. Det gripande, poetiska Coal Train blev ett oförglömligt ögonblick. Sången berättar om de afrikaner som tog koltåget till Johannesburg och slet ihjäl sig i guldgruvorna; Masekela imiterade tågens alla ljud och levererade ett långt, långt, inlevelsefullt flygelhornsolo. Med Mandela (Bring Back Home) och Grazing in the Grass fick entertainern hela publiken i teatern på fötter.

Prisade brittiska sångerskan Zara McFarlane uppträdde i ett projekt kallat Wanted ihop med den schweiziska munspelsvirtuosen Grégoire Maret ute på Ystad Saltsjöbads konsthall. Tillsammans med sin kvartett piskade Maret fram rytmisk jazzfunk av ädlaste sort, undantaget en finstämd tolkning av Miles Davis och Bill Evans Blue In Green. McFarlane – med rötterna främst i reggae, gospel och soul – lyste starkt i ett längre Stevie Wonder-nummer, men fick oförtjänt lite utrymme då hon endast var på scenen under fyra låtar.

Avishai Cohen. Foto: Markus Fägersten

Israeliska basisten Avishai Cohen kom med sin helisraeliska trio bestående av nytillskottet Omri Mor på piano och Daniel Dor på trummor. Musiken som var djupt rotad i israelisk-hebreiska folksånger bestod av rytmiska, komplexa, kvicka melodier som samtidigt var vidöppna och tillgängliga, såsom den explosiva Chutzpan. Trions samspel var makalöst dynamiskt och tight: sofistikerat och passionerat vävdes de rytmiska och melodiska mönstren in i varandra. Det hela påminde i sina bästa stunder om Cohens mest uppskattade trio med Shai Maestro och Mark Guiliana. Ibland stördes man dock av Cohens enorma självcentrering på scenen, men han är förvisso en världsartist. Teatern sattes i gungning och åhörarna försattes i en kollektiv jazztrans och konserten blev en perfekt avslutning på en mycket lyckad festival.

Drygt 8 000 jazzspisare hade löst biljett under de fem intensiva dagarna, festivalledningen var nöjd och vi får med största sannolikhet en åttonde upplaga av festivalen att se fram emot.

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.