Stor bredd på jazzen under Göteborgs Kulturkalas

Jan Lundgren Trio med Hannah Svensson, Victoria Tolstoy och Ulf Wakenius. Foto: Jan Backenroth

Göteborgs Kulturkalas
Göteborg, 16–20 augusti 2016.

Jan Lundgren Trio med Victoria Tolstoy och Ulf Wakenius. Foto: Jan Backenroth
Jan Lundgren Trio med Victoria Tolstoy och Ulf Wakenius. Foto: Jan Backenroth

Ingen har övertagit den roll Göran Levin (salig i åminnelse) hade som presentatör på Liseberg. Däremot existerar i högsta grad ett välrenommerat utbud. Jan Lundgren Trio med exklusiva gäster bjöd sin vana trogen på må bra-musik av yppersta snitt. Gillar konserter som är välkomponerade och sammanhållna, med inetegrerande utvikningar. Så var det här! Redan första låten Belgian Blues indikerade en kanonkonsert. Och vilken överraskning att få höra en suverän instrumental version av Trubbel. Vad jag verkligen uppskattade i kapellmästare Lundgrens utsökta program var känslan av helhet. Vi slapp att skönsjungande damerna Viktoria Tolstoy och den en halv generation yngre Hannah Svensson surfade på jättevågor, medan musikerna skvalpade omkring i bakvatten. I minnet har deras fina tolkningar av Hallelujah I Love Her So respektive The Nearness Of You främst fastnat. Vad som rimligen är oerhört intrikat spelades utan synbar ansträngning, exempelvis Lundgren och fenomenet Hans Backenroth på duo i Gånglek från Älvdalen. På senare tid har jag noterat att den allestädes närvarande basisten är medskapare lika mycket som understödjare. När han kliver fram tar Kristian Leth, nordens mest subtile trumslagare, några steg tillbaka. Med på scen fanns också ofattbart skicklige Ulf Wakenius, som på ett intressant sätt utmanar med improvisationer i ett högre tempo. Lite apart kan tyckas, fast som alltid (har hört honom live många gånger) går den kepsförsedde världsklassmusikern i land med uppgiften. Hemmasonen stimulerade påtagligt övriga inklusive sångerskorna, vars flotta finalnummer med Ellington följt av Gershwin gjorde den stora publiken mycket nöjd. En sak till: Till alla andra kvaliteter ska läggas att halvsekelsjubilaren vid pianot är en storartad kompositör och arrangör.

Kristin Amparo sammanstrålade på Götaplatsen med Bohuslän Big Band under ledning av Magnus Lindgren i vad han kallade uruppförande. Temat sades vara en tribut till Nina Simone och Jimi Hendrix. Var ett påtagligt tryck där jag stod på Stadsteaterns balkong och tog emot klanger från storbandet som behärskar det mesta, som skämt bort mig under decennier. Registrerade viss omsättning av personal, permanent eller tillfälligt? Nya, för mig åtminstone, var melodiskt sinnade pianisten Per Johansson, Björn Cedergren, Penille Bévort samt två kvinnliga trombonister. I sina ljusaste stunder är storbandet världsledande, skriver fantastiska arr. Tilltalas mycket av den dramatiska struktur man väver in, gör att de aldrig blir strömlinjeformade. Denna gång dock en smula ojämnt. En anledning: låtlistan underligt sammansatt. Visst blev det eufori när Amparo gasade på i Feeling Good, rent av orgasm i enda Hendrix-låten och extatiskt under avslutande Gracias a la vida. Och jag noterade sekvenser när blåssektionerna spelade bländande snyggt, unisont eller som interagerande beståndsdelar. Men för mycket eget material hade tagits med, fast jag föll för Amparos Kubainspirerade betraktelse i moll och Paradise Open var en tacksam öppning. Den skolade sångerskan som hyllats för fjolårets albumdebut känner jag mest från kvinnliga nätverket Femtastic och stunsiga lyckopillret Min soldat. Hon har rötter i Colombia och är utrustad med en mäktig pipa fylld av klös. Även om den magi som uppstod när geniet Lindgren jobbade med BBB i sällskap med Gregory Porter genomgående saknades, ska flera goda solistinsatser rosas. I den buketten återfinns tubaisten Niclas Rydh, underskattade trumpetaren Samuel Olsson, trombonisten Christer Olofsson, trumslagare Göran Kroon och förstås den musicerande dirigenten vars tvärflöjt ger mig gåshud. Trots mina smärre invändningar var konserten värd en betydligt större publik. Senare samma afton lirade trumpetsektionens Lennart Grahn tillsammans med bland andra Mats Äleklint i det kompakta funkhålligång som Blacknuss serverade på Kungstorget.

En kväll under kalaset är Taubescenen på Liseberg numera vikt för endagarsfestivalen Jazz är farligt. Beundrare av mer komplicerad ickelinjär musik får sitt lystmäte. Först ut var Gilbert Holmström Quartet med Jonas Kullhammar som gäst. Jag var med på nyrelease av hans femtio år (!) gamla Utan misstankar ifjol. Vad som framförs i 60-talets fria anda är noterad musik kryddad med improvisationer. Som väntat hörs ganska lite av ensemblespel eller raka beats. Konstaterar att stjärnvärvningen Kjell Jansson (bas) tyvärr är mixad alltför dovt och högt. Annars gillar jag hur han och Anders Söderling håller igång grundpulsen. Det är också lätt att gilla kunnandet och attityden hos dessa oldtimers i samspel med den betydligt yngre ”skivbolagsbossen”. På det utrymme som finns till förfogande hörs Tryck på alla knappar, Osaka, en spretig blues tillägnad Don Cherry och Archie Shepp, Som vindar samt Dogfight från Holmströms senaste skiva. 79-åringen är fortfarande en mycket hörvärd saxofonist, enligt egen utsago först i landet med att släppa jazzig avantgarde. Vid någon enstaka sekvens utmanar man mig för mycket, fast i stora drag är jag helt klart positivt inställd. Tempo och tonarter varieras omdömesgillt, bångstyriga toner kombineras med smeksamma. Kullhammar har givetvis ett solo på den sammansvetsade konstruktion som går under smeknamnet Britta. Pider Åvall (sprungen ur tradjazzen) gör flera fräscha inpass med sin trombon. Får erkänna att jag inte tidigare har lyssnat på Anna Högberg Attack. Deras musik härbärgerar ett spräckligt otyglat tonspråk, ett språk jag inte riktigt lärt mig. Ovanligt, om än inte unikt, är att bandet enbart består av kvinnor. Högberg omger sig med två instrumentsystrar som har egna grupper. Av dem märks mest Malin Wättring. Jag uppskattar det feta kompet från Anna Lund (en favorit) och Elsa Bergman, trots att det egentligen är för fladdrigt för att riktigt vara i min smak. Efter en ganska svårtillgänglig rå urladdning gick de vidare med Familjen vars svepande karaktär var en lisa. I Borderline stod återigen det atonala i centrum. Efter drygt tjugo minuter kunde Lisa Ullén och kompet tränga sig igenom det brötiga, lägga till harmonik som studsade runt. Trots att Attack knappast är min likör fanns som tur var inslag av välgörande kontraster. Ensemblespelet som avrundade var väldigt vackert. Vidare är det en kvalitet i sig att kvinnor med pondus gör anspråk på manliga domäner.

I vilken utsträckning påverkas utomhusgig av otrevligt väder? När exposén avslutas befinner jag mig återigen på Liseberg. Det vankas dubbelkonsert med Ikiz Cabin Crew och Ida Sand. Regnet har avskräckande effekt på publikunderlaget. Dessutom retirerar de tappra som sitter på bänkar närmast när en ihållande skur sammanfaller med Ida Sands entré. Ändå blir jag varm inombords. Produktive Robert Mehmet Sinan Ikiz har jag förstås hört i flera sammanhang. Hans besättning utgörs av sofistikerade Joel Lyssarides på keyboards jämte unge lovande vikarien Björn Atle Anfinsen på trumpet/elektronik. De framför sällsam ambient jazz vars hybrid av organiskt och elektroniskt öppnar upp nya rum. Anmärkningsvärt att den låtskrivande trumslagaren blandar turkiska rötter med svensk folkmusik. För att vara fullkomligt uppriktig finner jag de inledande långsamma låtarna lite anonyma, ett omdöme som senare suddas bort. Sköna Whispering med sitt laid back-sväng har utrymme för eleganta solon och icke utgivna Aliye framkallar turkiskt präglade rytmer på ett fantasifullt sätt. Singeln On the Other Side inkluderar fint trumpetspel över ett sound där groovig bas skruvas fram elektroniskt. Attraktiva tongångar med spännande musiker blir min sammanfattning. Ikiz är en stor personlighet, tillhör den fåtaliga skaran nyanserade trumslagare vars syfte inte är att förbluffa med virtuos teknik; fast han skulle kunna. Jag fångas istället av en mirakulös förmåga att sätta rätt tempo, addera rytmiska figurer och i en mestadels tillbakadragen position hålla en melodisk linje. Han är på samma gång robust, lyhörd och innerlig. Ett förhållningssätt som var lika märkbart när han tillsammans med Peter Forss kompade Ida Sand. Utan att på något sätt vara klinisk eller oförarglig sjunger den forna körsångerskan med klar oförställd röst. Naket, spänstigt och övertygande är en adekvat beskrivning. För första gången hör jag henne i helfigur, kvinnan som tydligen är ännu större i Tyskland. Man ska inte heller försumma att framhålla hennes utomordentliga pianospel. Hon gör egna As Long As you Love Me vars släpiga struktur suger in lyssnaren. I övrigt får vi covers av främst Neil Young, covers som i utstuderat långsamma och avskalade versioner har få likheter med originalen. Utan refräng skulle dessa skelett stundom vara svåridentifierade. Märkvärdigt och ljuvligt! Pärlor i balladtappning radar upp sig: God Only Knows, Woodstock, One Of These Days samt I Wish I Knew How It Feels To Be Free för att nämna några. En komposition som bryter mönstret är skriven av Allen Toussaint, har en suggestiv smittsam takt. Ikiz bakom trummorna lägger in ett snyggt stick. Trots bistra yttre förutsättningar är konserten en mycket berikande upplevelse, en ynnest att få vara med om. Lite i skymundan uträttade Forss storverk på sin kontrabas. Ska noteras att ljudet var bättre än någonsin, vilket den ansvarige Fredrik Ljungström ska ha stor eloge för.

Traditionsenligt avslutade Sven Bertil Taube – estradören och visans förnämlige uttolkare – stadens kalas från stora scen på Liseberg. I den fullödiga orkestern såg jag flera blåsare från BBB, vilka uträttade ett gott dagsverke.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.