Brandes, Åke ”Storken” – trumslagare

(22 oktober 1913 – 26 januari 1988)

Åke Brandes kallades för ”Sveriges Gene Krupa” och var en av våra flitigaste jazzmusiker på skiva. Han var den förste trumslagaren i vårt land som använde hi-hat.

Åke Brandes föddes i Stockholm, växte upp på Kungsholmen i en musikerfamilj och medverkade som tonåring i olika amatörband. Han började spela fiol som ung och hade fiolen som bi-instrument under hela sin karriär. Han var den förste svenska jazztrumslagare av betydelse som inte hade militärmusikalisk bakgrund.

Som trumslagare var han självlärd och i den svenska jazz som växte fram på 1930-talet kom han med ett nytt, mer ”amerikanskt” trumspel än man hört tidigare. 1933 började han med kvintetten Astoria som spelade på Hässelby Strandbad under somrarna och som leddes av Seymour Österwall. 1935 engagerades den till National-Palatset (Nalen) för att spela lördagar och söndagar. De följande åren växte både antalet speldagar och bandets numerär, och namnet ändrades till Seymours Orkester.

När Jimmie Luncefords amerikanska band gästade Stockholm 1937 lärde sig Brandes hi-hat-cymbalens möjligheter av trumslagaren Jimmy Crawford; dessförinnan hade man knappast sett en hi-hat i Sverige. I OJ-serien Svenskt Stjärnalbum i april 1937 berättades om en minnesrik kväll på Phönix Bar i Stockholm där Brandes ”väckt berättigat uppseende för sina prestationer bakom ’kaggarna’. Han fick nämligen ofta tillfällen att ge sig ut på de mest vidlyftiga solon och fler än en bland publiken tvivlade nog på, att han skulle kunna reda ut de svåra situationer, som han försatte sig själv i. Tvivlet var dock obefogat, eftersom han alltid stadigt och säkert hamnade på terra firma” (det vill säga fast mark).

1938 spelade Brandes med Håkan von Eichwalds orkester på Fenix-kronprinsen och var också med von Eichwald på danssalongen Femina i Berlin våren 1939. Det var där han fick sitt smeknamn. Några musiker besökte Zoo och där fick Brandes plötsligt ett infall och kallade basisten Sune Pettersson för ”Paddan”. Petterson i sin tur döpte Brandes till ”Storken” på grund av hans långa hals.

Hösten samma år var han åter hos Seymour på Nalen där han var en stor publikfavorit, inte minst tack vare sina trumsolon. Orkestern spelade också in hans paradnummer Jiving the Drums på en Sonora-skiva. ”Åke Brandes är en genuin jazzmusiker och en av våra förnämsta musikanter oavsett instrument. Hans idéer och kolossala rytmsinne står i europeisk toppklass”, skrev Charlie Norman i OJ 5/1942.

Hösten 1942 anslöt sig Brandes till Gösta Törners band på danssalongen Avalon (numera jazzclub Fasching) i Stockholm, och 1945–46 spelade han i Törners och Miff Görlings gemensamma orkester på LaVisite. Hösten 1946 medverkande han i Lulle Ellbojs storband på Vinterpalatset och tillbringade därefter några år i orkesterdiket på Scalateatern.

Han bodde och spelade också ett par år i Östersund. Han reste sedan med eget band i folkparkerna fram till mitten av 1950-talet då en handskada hindrade honom från fortsatt spelande.

Brandes var  en av 1930- och 1940-talens flitigaste jazzmusiker på skiva. Det började 1937 med Thore Jederbys grupp Sonora Swing Swingers. Han medverkar också på plattor med Seymour Österwall, Alice Babs, Gösta Törner, Håkan von Eichwald och Lulle Ellboj, och med flera av de favoritorkestrar som på 1940-talet röstades fram av Estrads och Expressens läsare.

Artiklar i urval:

Svenskt Stjärnalbum, OJ 4/1937.
Jivin’ The Drums, intervju, OJ 12/1986.

CD i urval:

”Small Band Swing Made In Sweden” vol 1 och 2 (JazzDocument)
”Beredskapsswing”, Svensk Jazzhistoria vol 4 (Caprice)
”Time for Jump”, Lulle Ellboj’s Orchestra 1944-1946 (Dragon)

Brandes Bruer
Åke Brandes intervjuas 28 juni 1985 i sin bostad i Västertorp i södra Stockholm av Jan Bruér i Gruppen för SvenskJazzhistoria (GSJ). Foto: Martin Westin