Ericson, Rolf – trumpetare, flügelhornist

Foto: Lars Westin 1968

(29 augusti 1922 – 16 juni 1997)

Genom sina nära kontakter med amerikanskt jazzliv och samarbeten med många av jazzens främsta namn, inte minst Duke Ellington, blev Rolf Ericson stor jazzhjälte hemma i Sverige. Han var också en personlig och uttrycksfull trumpetsolist utöver det vanliga.

Rolf Ericson föddes i Stockholm och började som nioåring spela trumpet i Katarina folkskolas gossorkester. Den avgörande impulsen att bli musiker fick han i oktober 1933. Då besöktes Stockholm för första gången av Louis Armstrong, och Rolfs morbror, trumpetaren och svenske jazzpionjären Ragge Läth, tog med honom till en av konserterna i Auditorium vid Norra Bantorget.

Senare berättade Rolf: ”Intensiteten och friheten i Armstrongs sätt att uttrycka sig, hela hans sceniska uppenbarelse, den känslomässiga laddningen – allt var förtrollande. Jag kände, att det här vill jag också göra.”

I slutet av 1930-talet gjorde Rolf sig känd som ettrig solist i Owe Kjells amatörorkester. Där började också hans två år yngre barndomskamrat Arne Domnérus, som spelade klarinett och altsaxofon. Hösten 1943 engagerades bägge till Lulle Ellbojs nybildade storband på Vinterpalatset i Stockholm. Här återspeglades de nyaste strömningarna i den amerikanska jazzen och Rolf var trumpetsolisten med den “vildaste” spelstilen. Han blev snabbt ett känt namn och ingick 1945–47 i de favoritorkestrar som röstades fram av tidningar och kritiker.

Sommarsäsongerna spelade han i bland andra Arthur Österwalls och Thore Jederbys grupper innan han hösten 1946 började med Seymour Österwalls orkester på Nalen.

Likt många andra unga svenska jazzmusiker på 1940-talet hade Rolf amerikadrömmar men till skillnad från de flesta såg han också till att realisera dem. I november 1947 gav han sig av till USA där han i början av 1948 kamperade ihop med svenske klarinettisten Åke Hasselgård och danske trumslagaren Uffe Baadh i Los Angeles. Efter några tuffa månader fick han tillfälliga jobb med Benny Carter, Benny Goodman och andra, och snart fick han också engagemang hos Charlie Barnet, Charlie Ventura, Elliot Lawrence och sommaren 1950 hos Woody Herman.

Tidigt på hösten samma år återvände Rolf till Sverige. Han behärskade bebop och andra nya spelstilar, och han blev mottagen som en stjärna.  Han medverkade i den kvintett som under en vecka i november turnerade med Charlie Parker i Sverige. Några konsertinspelningar från turnén gavs senare ut på skiva. I sin bok ”Yardbird suite” skriver Lawrence O. Koch: ”Ericson låter på många sätt som en kombination av alla Parkers trumpetare; han har Gillespies virilitet, Davis melodiska idéer, Dorhams ’funkighet’ och Rodneys rättframma självsäkerhet.”

Rolf Ericson framträdde som solist på Nalen och ledde en kort tid våren 1951 en egen turnéorkester med bland andra Lars Gullin. Därefter ledde han tillsammans med Arne Domnérus det nybildade så kallade Nalenbandet och sommaren 1952 turnerade han med egen kvintett men återvände därefter till USA. Han spelade med bland andra Charlie Spivak, Harry James och bröderna Dorsey innan han slog sig ned i södra Kalifornien. Där fick han engagemang på klubben The Lighthouse i Hermosa Beach vid Stillahavskusten söder om Los Angeles. På live-inspelningar därifrån hörs han jämte bland andra Miles Davis, Chet Baker och Max Roach.

1956 engagerades Rolf Ericson av de svenska Folkparkerna för en sommarturné med en grupp “American Stars”, inklusive sångerskan Ernestine Anderson. Det bandet företrädde den ännu ganska okända hardbop-stilen och blev en inspirationskälla för otaliga svenska musiker, inte minst en yngre generation. Så följde ytterligare fem år I USA med band ledda av bland andra Dexter Gordon, Harold Land, Curtis Counce och Charles Mingus. Han spelade också åter hos Woody Herman och med bland andra Benny Goodman, Gerry Mulligan, Les Brown, Maynard Ferguson och Stan Kenton.

Vid julhelgen 1962 dök han upp i Stockholm igen efter en flera månader lång Asien-turné med Buddy Richs sextett. Här framträdde han som solist och med egna, tillfälliga grupper på Gyllene Cirkeln i Stockholm och i Danmark på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn.
Men han återvände snart till USA och våren 1963 kom han till Duke Ellingtons orkester med vilken han under ett år turnerade runt världen. Han lanserades som solist, framför allt i Perdido, vilket finns dokumenterat i flera konsertinspelningar varav några på video. När Ellington blev tillfrågad varför han engagerat en vit trumpetare ska han ha svarat: ”Åh Rolf – han är inte vit, han är svensk!” Det var en betydelsefull period för Rolf men betalningen var dålig och ekonomiska skäl tvingade honom att sluta.

Efter Ellington-perioden var Rolf åter i Sverige, ledde ett storband, ingick i Radiojazzgruppen med mera. Han anslöt sig också åter i Ellington-bandet under några Europa-turnéer. 1970 flyttade han till Tyskland där han hade anställning i olika studioorkestrar. Ofta återkom han till Sverige för att gästspela – inte minst med Gugge Hedrenius Big Blues Band. I slutet av sjuttiotalet flyttade han till New York en tid och spelade i olika band, som Count Basies orkester och i Mercer Ellingtons band som spelade i Broadway-showen ”Sophisticated ladies”. Albumet Stockholm Sweetnin’ gav honom OJ:s Gyllene Skivan för år 1985.

Och så där fortsatte det – hemma med ständig längtan till USA och väl där med lust att fara hem igen. Sista USA-vistelsen var åren kring 1990, då han åter bodde i Los Angeles-området. I slutet av sitt liv berättade Rolf, att han hade emigrerat “officiellt” tre gånger – och återvänt fyra. 1993 bosatte han sig för gott i Stockholm.

Under sina sista år gjorde han rader av framträdanden med olika jazzgrupper i Sverige och Europa – inte sällan med betydligt yngre musiker men också med generationskamrater.

Artiklar i urval:

Svenskt stjärnalbum, OJ 8/1945

Ellbojs ”amerikaniserade” trumpetare Roffe Ericson, Swing april 1946)

På omslaget, OJ 10/1956

Höll på att slå luren i skallen på Buddy Rich!, Estrad 2/1962

Rolf Ericson still waiting, still hoping, Down Beat 12 november 1962

Dom har inte glömt mig, säger Roffe Ericson, Nu åker han tillbaka till Staterna, Vi 3/1980

Rolf Ericson berättar om tiden med Duke Ellington, OJ 5/1994

Världens musikant, ett minnesporträtt, OJ 7-8/1997

CD i urval:

Lulle Ellboj’s Orchestra 1944-1946, ”Time for Jump” (Dragon)

Arne Domnérus and His Orchestra 1950/1951 with Rolf Ericson (Dragon)

Rolf Ericson, ”Miles Away 1950–52” (Dragon)

Miles Davis and the Lighthouse All-Stars ”At Last” (Contemporary-OJC)

Chet Baker and the Lighthouse All-Stars ”Which Doctor” (Contemporary-OJC)

Rolf Ericson & The American Stars 1956  with Ernestine Anderson (Dragon)

Charles Mingus, ”Mingus Mingus…” (Impulse!)

Charles Mingus ”The Black Saint and the Sinner Lady” (Impulse!)

Rolf Ericson, ”Stockholm sweetnin’”(Dragon)