Iwring, Emil – violinist, orkesterledare (och någon gång sångare)

15 augusti 1912 – 18 december 1999

Under 1940-talet ledde Emil Iwring en liten orkester, som spelade elegant arrangerad swing- och dansmusik.  Under 70 år framträdde han som musiker, och flera generationer svenskar rörde sig rytmiskt till hans ”brinnande fiol”.

Emil Iwring föddes i Stockholm och började spela när han var åtta år. Han tänkte bli konsertviolinist men blev i stället dans-, jazz- och underhållningsmusiker, och han spelade sitt första jobb 1926 i Hässelby folkpark. På trettiotalet hade han engagemang hos den engelske trumslagaren och sångaren Billy Grossman, som ofta skötte musiken på flottare privatfester i Stockholm. Iwring var även kortare tider hos Curt Ljunggren, Jack Harris, Helge Lindberg och Håkan von Eichwald. Tidigt räknades Iwring till de yppersta jazzviolinisterna; den fyra år yngre Svend Asmussen har berättat hur han som tonåring cyklade till Stockholm från Köpenhamn, för att få höra honom.

I januari 1939, när Quintette du Hot Club de France (”franska hotkvintetten”) med Django Reinhardt spelade i Stockholm, deltog Iwring med några andra svenskar i en nattlig jam session med några av gästerna på nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm. I samma veva bildades efter fransk förebild Svenska Hotkvintetten med Iwring samt bland andra gitarristerna Sven Stiberg och Folke Eriksberg. Den ensemblen drevs fram till 1942 (på slutet med John Björling i stället för Iwring) vid sidan om medlemmarnas ordinarie engagemang i olika orkestrar och samlades bara till inspelningar och enstaka konserter. När Billy Grossman efter tyskarnas intåg i Danmark och Norge hastigt flyttade till USA sommaren 1940, tog Iwring mer eller mindre över hans ensemble och även hans spelställen –Berzelii-Terrassen i Stockholm under vintersäsongerna och bland andra Långedrag i Göteborg och Strand i Båstad sommartid.

Tenorsaxofonisten Erik ”Sax-Jerker” Eriksson (1906-62) var en mångårig medlem. Iwring blev också engagerad av skivbolaget Columbia där han vid sidan av egna sextettinspelningar gjorde mängder av schlagerackompanjemang. Han förekom även flitigt i radio och hans orkester turnerade i landet, både på egen hand och med Alice Babs.
Iwring fortsatte att framträda med egna ensembler, ofta med Asta Jäder som vokalist. 1980 spelade han in LP-skivan ”Still going string” som på nytt gav honom bredare uppmärksamhet;

Ingmar Glanzelius skrev i DN om hans ”brinnande fiol”. Det blev ytterligare ett par LP, inspelade 1982 och 1987, han fortsatte in på 1990-talet som fest- och restaurangmusiker, och han framträdde jämte instrumentkollegerna Hasse Kahn och Gunnar Lidberg vid en konsert i Berwaldhallen 1995 tillsammans med Stephane Grappelli, som på 1930-talet varit ”franska hotkvintettens” violinist.

Artiklar i urval:
Svenskt stjärnalbum, OJ 2/1939
Svenska Jazzmusiker I, Fick-Journalen 3/1946

CD i urval:
Swedish Hot, Svenska Hotkvintetten 1939–41 (Dragon)
Svensk Jazzhistoria vol. 3 och 4 (Caprice)