Miles Davis: Isle of Wight Concert

Vinyl passion vp 80001/ via soundcarrier.se / 44 min.
(Nr 1, 2): Miles Davis tp, Gary Bartz as, ss, Chick Corea el-p, Keith Jarrett org, Dave Holland el-b, Jack DeJohnette dr, Airto Moreira erc. Insp live på Isle of Wight 29 aug 1970.
(Nr 3): Davis tp keyb, Kenny Garrett sax, Robert Irving keyb, Adam Holzman keyb, Joseph ”Foley” McCreary g, Benjamin Rietveld elb, Ricky Wellman dr, Marilyn Mazur perc. Insp live i München juli 1988.

Call it anything part 1–2: (Directions, Bitches brew, It’s about that time, Sanctuary, Spanish key, The theme) – Time after time

I mitten av 90-talet ungefär så trodde vår svenska kollega Hifi&Musik att man för sista gången recenserade en skivspelare för vinylskivor. I sitt senaste nummer (alltså 2008!) har man 10 sidor vinylspecial, med pickuper och både billiga och svindyra skivspelare uppe för granskning. Så kan det gå när den så kallade utvecklingen enbart ger oss allt sämre ljudbärande medium till våra musikanläggningar!

Det är därför med stor glädje som jag har en vinyl-lp snurrande på skivspelaren. Och det är inte någon tunn och sladdrig 80-talsvariant vi talar om, utan en tjock, 180 gram tung vinyl-lp. Dessutom välgjord och med så bra ljud som går att få ur denna ursprungligen inte alltför goda konsertupptagning. Musiken är historiskt intressant och presenteras, vad jag vet, för första gången i helt oredigerad upplaga. Tidigare lp- och cdversioner av denna musik har varit hopklippta till en version som är 17 minuter från det ursprungliga trippelalbumet från hela Isle of Wight-festivalen och en 14 minuters version från cd-utgåvan Message to love: The Isle of Wight-festival 1970. På denna nya lp finns hela 35 minuter. Var holländska bolaget Vinyl Passion har hittat detta grundmaterial framgår inte av konvolutet, inte heller varför man valt att ge ut på vinyl.

Musiken från Isle of Wight visar ytterligare ett steg i Miles utveckling mot ett mer funk och rockbaserat komp. Från våren 1970 finns två officiella Sony/Columbia utgåvor, Black beauty–Miles Davis at Fillmore West (Columbia C2K 65138) från den 10 april och Miles Davis at Fillmore (Columbia C2K 65139) inspelad i New York på Fillmore East 17–20 juni. Skillnaden mellan dessa två album är att Keith Jarrett tillkommer på elorgel på det senare och att Teo Macero varit framme med saxen och till exempel klippt in några sekunder av Bitches brew i början av det spår som heter Wednesday Miles. Flytet och kontinuiteten i den musik som spelades live bryts på ett sätt som är rätt svårt att förstå vitsen med. Krav har därför rests på att Sony/Columbia borde ge ut en oklippt version av flera liveinspelningar i sin ”box-serie”. Får se hur det blir med detta. En skillnad mellan dessa tre inspelningar är också att Dave Holland i april försöker spela mer ”jazzbas”. Hans spel är mycket mer avancerat och rytmen något friare än det mer pumpande funkkomp som finns på Isle of Wight. Strax efter den spelningen slutade både Holland och Corea och bildade kvartetten Circle med Anthony Braxton och Barry Altschul. Nye basisten Michael Henderson hade en klar funkbakgrund och fick den bistra instruktionen: ”If you play any of that old shit, you’re fired”.

Sålunda roligt att höra musiken från festivalen på Isle of Wight i en följd. Här finns också för första gången saxofonisten Gary Bartz som låter mer hemma i sammanhanget än den mycket oerfarne Steve Grossman på de tidigare albumen. Låtnamnet Call it anything, gissningsvis avslutat med Miles vanligaste okvädningsord, är antagligen ett surt svar på frågan – ”vad var det för låt ni spelade?” De teman som ingår i sviten har jag hittat i Paul Tingens ovärderliga bok Miles Beyond (Billboard books 2003).
Om ni sålunda vill höra denna musik i all sin analoga prakt är det bara att damma av skivspelaren, för den har ni väl kvar?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *