Storbandsswing på Gaygala

Git Gay-galan
Nöjesteatern, Malmö, den 27 augusti 2016.
Medverkande: Roger Bergs storband, Ulrika Skoglund, Claes Malmberg, Jan Malmsjö, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Sven Melander, Marianne Mörck med flera.

”Där de stora torskarna går lägger jag ut nät …”, sjöng en av svensk nöjeshistorias största och populäraste primadonnor – Git Gay. Gay var bördig från Karlshamn och gjorde succé i shower i Göteborg, Stockholm och Malmö. Hon må ha gått ur tiden 2007, men biljetterna till den årliga galan som hålls till hennes åminnelse säljer alltid slut. Denna gala arrangeras av hennes vän, arrangören Gert Tornberg. Och i år hade Tornberg lyckats lägga ut rejäla några publikkrokar som Jan Malmsjö, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Claes Malmberg med flera. Men även jazzfans hade åtskilligt att njuta av.

Liksom traditionen bjuder skötte Malmötrumslagaren Roger Bergs eminenta storband stilfyllt inramningen. Roger Berg Big Band innehåller förtjänstfulla motiverade solister som Anders Gustavsson (trumpet), Niklas Fredin (trumpet), Kalle Lindberg (trombon), Håkan Ceasar (altsaxofon), Ed Epstein (tenorsaxofon), Lasse Lundström (bas) med flera.

Man kom redan från ruta ett på champagnehumör i en berörande, fysiskt påträngande svängig version av Bill Potts-arrangerade Love for Sale, som Buddy Rich förevigat med sitt storband på den klassiska Hollywood-inspelade Big Swing Face-plattan. Ceasar och den Texasbördige Lundabon Epstein lyste rejält.

Men de lyste inte med samma intensitet och övergripande omfång i artisteri som den i Skåne bosatta sångerskan Ulrika Skoglund. Med rytmisk swing i Ellas anda till Nancy Wilsons höjder. Dokumenterat i It Don’t Mean a Thing. Och det gör det naturligtvis inte. För att inte tala om när hon med sin Streisand-hovnigning i Don’t Rain on my Parade – hämtad från musikalen Funny girl – nästan fick publiken att riva taket. Ytterligare markerat med ihållande ståpäls i The Lady is a Tramp, som hon gjorde tillsammans med sångaren Fredrik Lykke, som försökte slå ”höjdrekord” av lycka över att få sjunga med den fantastiska Skoglund. Att hon ännu inte står självklar på europeiska scener är inte bara för mig en svårlöst gåta.

Helt okända sidor inom jazzsång vittnade Claes Malmberg helt seriöst om när han utlevde Blood, Sweat and Tears-hiten Spinning Wheel. Han var märkbart peppad av storbandets dynamik och lät närmast som en kusin till originalets David Clayton-Thomas och det är inte fy skam. Feeling i överflöd hade även den lokale bluessångaren Ulf ”Masken” Andersson när han i samma röstvolym underströk att vi kunde ”get our kicks on – Route 66”.

Att There’s no Business like Show Business saluterade mycket övertygande Bergs speedade storband med den nyansrikedom man kan återfinna hos storband på Las Vegas estrader smaksatta med fingertoppskänsla av massor av jazzstjärnor. Liksom ett blågult exempel som då trumpetaren/sångaren Niklas Fredin satte personlig gungig prägel på slitstarka Cabaret.

Naturligtvis vill vi som var där återkomma till denna Gaygala, till detta ”pride”-fulla storband, till den auktoritärt drillande Ulrika Skoglund. Fast denna ”Gaycabaret” blir ohyggligt svår att överträffa.

Christer Nilsson