Tony Marsh & Chefa Alonso: Good Bye Red Rose!

marsh-alonso-goodbye

Emanem 5043 / www.emanemdisc.com / Tid: 68 min.
Chefa Alonso ss, Tony Marsh dr. Insp i London och Madrid 2008-2009.

Old style British! Slagverk och sopransax i tät impro. Dessutom inspelat på små klubbar, ställen som signalerar lågbudget, men får musikerna att smida de mest vidunderliga ting. Ett slags musik spelad underifrån. Tony Marsh är kanske inte så bekant, möjligen från London Improvisers Orchestra, men med en lång erfarenhet av skilda stilar. För fyra år sedan gick han bort 73 år gammal. Men som han spelar! Öser skärvor ur klassiskt trumkunnande, virvlar, cymbaler, kantslag. Han hugger, lyssnar, matar på med klassisk suveränitet. Chefa Alonso är en spansk saxofonist, som under flera år verkade i England, numera åter i Madrid. Hon spelar ljust, flödande och med en intensitet som låter stjärnfall smattra mot Marshs slagverk. Under ett par år spelade de duo och hölls också tillsammans i London Improvisers Orchestra. Samhörigheten märks, inte minst i de plötsliga spänningar de skapar. Marsh stjälper av och till ut musiken sedan Alonso blåst den i bitar; därefter plockar de upp den för ytterligare några yra varv.

Det uppfriskande är i detta gamla brittiska impromanér, att Marsh inte totalt monterat sönder spelet. Slagverket rör sig i vågor, egentligen inte så skiftande och klangsökande. Men varje gång strömmar kraft ur stockarnas hårda färd över skinn och mässing. Han rycker och drar, medan Alonso håller fart på luren med en förbluffande teknik. I varje stycke finns en våldsam attack, men aldrig spräckspel. Hon hämtar andan, tar sats, rusar iväg, fogar sig virtuost till slagverkets klanger.
Många slingor, linjer, figurer känns igen. Inte heller totalklangen är unik. Jag kan tänka på Trevor Watts ibland. Och någon amerikansk trummis. Det är länge sedan denna musik månade om sin egen originalitet. Det gör inget, eftersom det har blivit ett manér. Så här friskt kan det låta, om man som Marsh och Alonso spelar glömmer genrer och överenskommelser.

Thomas Millroth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *