Österwall, Seymour – orkesterledare, tenorsaxofonist

20 februari 1908 – 3 augusti 1981

Seymour Österwall är för alltid förknippad med Nalen i Stockholm, där hans orkester fram till 1948 svarade för dansmusiken i Stora salen, bland annat vid de jitterbug-tävlingar som hölls i mitten av fyrtiotalet.

Seymour (egentligen Karl Seimer), född i Stockholm, var äldst i en syskonskara på tre. Hemmet var musikaliskt: yngre brodern Arthur blev med tiden basist, och deras lillasyster Irmgard var under många år verksam som sångerska.

Seymour Österwall började som banjoist i olika amatörband i slutet av 1920-talet. Han övergick till tenorsaxofon och började spela i kvintetten Astoria, på somrarna engagerad vid Hässelby Strandbad. Under hans ledarskap engagerades Astoria hösten 1935 till danssalongen National (Nalen). Där växte bandet successivt i numerär, fick fler och fler spelkvällar per vecka, blev så småningom professionellt och fast anställt, och gjorde sig känt som Seymours Orkester.

Särskilt uppmärksammad blev orkestern under några år vid mitten av 1940-talet, då Nalen arrangerade kurser och tävlingar i swingdans och Seymour i egenskap av orkesterledare ibland presenterades som ”jitterbugkung”.

Orkestern, som skivdebuterade 1938, gjorde under många år inspelningar för Sonora, både på egen hand och som ackompanjatör till olika populärartister. En succé 1941 var ”Charles’ Boogie”, där den unge pianisten Charles Norman lanserade boogie woogie-stilen i Sverige.

Vid sidan av Nalen-engagemanget, som varade till och med våren 1948, spelade orkestern bland annat på Gröna Lund somrarna 1940–57. Sista upplagan av Seymour Österwalls orkester upplöstes efter en TV-sänd spelning i Blå Hallen, Stockholms Stadshus, på nyårsafton 1959, då en del av dess musiker (i musikerförbundets tidning kallade ”jazzbohemer”) på grund av olämpligt uppträdande blev utkastade av vaktnästarna, och Seymour var därefter musikchef vid Folkparkernas Centralorganisation

Seymour själv var knappast någon framstående saxofonist eller jazzmusiker – det skämtades bland musiker om att han egentligen inte spelade utan bara låtsades. Men han var en effektiv ledare som hade förmåga att omge sig med duktiga musiker, varav många blev kända namn efter att ha spelat med honom, till exempel pianisten Gunnar Svensson, gitarristen Sven Stiberg, trumslagaren Åke Brandes och barytonsaxofonisten Lars Gullin.

Artiklar:

Svenskt stjärnalbum, OJ 11/1943