Lars Jönsson om Ai Confini tra Sardegna e Jazz (med bildspel!)

Konsertplatsen i Sant'Anna Arresi
« 1 av 18 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet.)

I Sant’Anna Arresi, på Sardinien, anordnade man i början av september jazzfestival för 31:a gången i ordningen. Två konserter per kväll och lagom varmt, drygt 20 grader, när det hela var färdigt vid midnatt.
Roligt också att de ser till att ljudet är utmärkt trots att festivalen hålls utomhus.
Årets tema var Frank Zappa och några grupper tog det på allvar (med blandat resultat). Andra, som Peter Brötzmann, trodde väl ingen på allvar skulle spela Zappa.
Matthew Shipp valde att göra en hyllning till David S Ware (en av de stora frijazzsaxofonisterna från sent 70-tal och framåt, han avled 2012). Shipp spelade en blandning av Ware-låtar, standardlåtar som Ware tyckte om att spela (till exempel Angel Eyes) och improvisationer. Allt i ett flöde på en knapp timme, mycket varierat (i tempo alltså, musikaliskt var det lysande rakt igenom).
Peter Brötzmann gjorde två konserter, dels i trio med William Parker och Hamid Drake och dels med Full Blast där Heather Leigh var gäst.
Som kvartett blev Full Blast mer dynamisk. Heather Leighs pedal steel kan ju både matcha Pliakas och Wertmüllers ljudvolym och dessutom spela mer lågmält (vilket Full Blast, som namnet antyder, inte brukar). När Brötzmann vilar emellanåt är det främst Heather Leigh som är intressant.
I trion med William Parker och Hamid Drake får Peter Brötzmann ett annat motstånd. Drake – Parker är dessutom spännande som duo, där Drake bland annat spelar på sin handtrumma och Parker spelar på flöjt och ett stränginstrument som skulle kunna vara en förlaga till en gitarr. Ett extra plus till William Parker som klätt in sin ”gitarr” i tyg förutom att han har ett egentillverkat fodral till den målade basen.
En mer lågmäld konsert svarade Nate Wooley för med sitt Battle Pieces-projekt. I det ingår Sylvie Courvoisier (piano), Ingrid Laubrock (saxofon) och Matt Moran (vibrafon) förutom Wooley själv på trumpet. Det var rätt notbundet och klangligt varierande. Det fanns också soloutrymme för alla musiker, speciellt Ingrid Laubrock hade en fint fritt solo. Mycket lyckat.

En reklampaus: Mats Gustafssons Nu-ensemble spelar Hidros 6 på Fasching 4 november. Bör inte missas.

I Sant’Anna Arresi var det en ny upplaga av Nu-ensemblen som spelade Hidros 7. Av de 13 musikerna (och enda dirigenten) som framförde det stycket är det bara Gustafsson, Anders Nyqvist och Ingebrigt Håker Flaten som är kvar från Hidros 6-ensemblen. Mette Rasmussen och Julien Desprez spelar också i Fire! Orchestra. I övrigt några bekanta från andra Gustafsson-samarbeten, som Sten Sandell, Raymond Strid, Ken Vandermark, Nate Wooley, Jaap Blonk. Några nya namn i sammanhanget var också roligt att se: Hedvig Mollestad på gitarr, Jamie Saft på klaviaturer och Morgan Ågren på trummor (som väl var den ende här som spelat med Zappa).
Hidros 6, som är en hyllning till Little Richard, lånar väl bara textfragment från originalen, medan Hidros 7 använder sig av både text och musik från Zappa. Hur mycket kan jag inte bedöma eftersom jag aldrig lyssnat speciellt mycket på Zappa. Komplexiteten ökar förstås vid byte från Little Richard till Frank Zappa, så en professionell dirigent var nog en bra idé.
Det hela börjar med ett litet parti för Gush och därefter börjar Jaap Blonk citera fraser ur några Zappalåtar (han inledde med Any Way the Wind Blows, från Freak Out). Det fanns utrymme till många fina solon från de flesta musiker, men det är ändå helheten som ska hyllas.
Hidros 6 är ett fantastiskt orkesterstycke och Hidros 7 har skruvat konceptet ett varv till och kanske är Hidros 7 Gustafssons mästerstycke hittills (i avdelningen skriven musik för orkester).
Kanske är det nå’t sån’t här som Zappa själv skulle ha gjort om han hade förmått?
Vi kan väl hoppas att ”Hidros 7-upplagan” av Nu-ensemble snart får spela i Stockholm (eller varför inte en Sverigeturné nästa höst?). Önska kan man ju.

Avslutningskvällen spelade Summit QuartetKen Vandermark, Mats Gustafsson, Luc Ex och Hamid Drake. Emellanåt är det väl full blast där också, men det är kul att höra skillnaden mellan saxofonisterna. När Gustafsson slutar spela hamnar Vandermark – Drake i ett mer amerikanskt, groove-baserat spel. När det tvärtom är Vandermark som vilar, hamnar trion istället i ett mer europeiskt improsväng.
Som extranummer kör man som kontrast en lågmäld ballad. Mycket fint.

Lars Jönsson

En reaktion på ”Lars Jönsson om Ai Confini tra Sardegna e Jazz (med bildspel!)

  1. ”Kanske är det nå’t sån’t här som Zappa själv skulle ha gjort om han hade förmått?”

    Måste få protestera: musikgeniet Frank Zappa kunde – jo faktiskt – skriva vilken slags musik som helst. Lyssna exempelvis på 200 Motels tolkad av Los Angeles Philharmonic under ledning av Esa-Pekka Salonen. Eller Magnus Nygrens Spotifylista här på OJ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *