Masabumi Kikuchi: Black Orpheus

blackorpheus

ECM 2459 / Naxos / Tid: 71 min.
Masabumi Kikuchi p. Insp. 26 oktober 2012, i Bunka Kalkan Regital Hall, Tokyo.

Det här är Masabumi Kikuchis sista solokonsert på skiva och ett ypperligt exempel på hans sena konstnärliga uttryck. Han sitter ensam i Tokyo Bunka Kaikan Recital Hall och spelar sina egna kompositioner förutom spår sex, då titellåten Black Orpheus framförs, vilken är en sällsam tolkning av den gamla slagdängan.

Det känns nästan opportunt att lyssna till en ensam konstnär. Ett ensamt instrument. Vilket mod denna människa måste ha, vilken obeveklig uppfattning om vad musik är och hur den ska låta. Han låter oss lyssna till hans röst, eller hans version av livet och dess väg. Det är ödmjukt.
Kikuchi målar upp fantastiska bilder vid sitt piano, men det låter långt ifrån ensamt. Särskilt när han spelar intron till sina verk tycker jag mig fånga några toner, för att sedan följa med honom på hans väg, vart den nu går. Men efter en del andra toner har jag förirrat mig runt överallt i världen och vet egentligen inte alls vart det var jag skulle. Ibland landar jag i en stor katedral, och det stora vidunderliga kommer fram i Kikuchis spel. Vid andra tillfällen är jag på en japansk bergstopp, eller kanske en nordisk. Men det känns aldrig som jag hamnat på en trång eller instängd plats. Det finns alltid öppningar, faktiskt överallt, men jag måste själv välja vilken väg.

Det spelar ingen roll var jag är eller vart jag skulle, Masabumi Kikuchi låter oss som lyssnar färdas vart vi vill. Vart vi behöver. Den bästa resan för min del är den som färdas in i mig.
In i oss gör Kikuchis musik stort. Den gör vad vi själva vill att den ska göra. Vi är fria människor i världen att tolka, känna, tycka, fundera, lyssna och ta ställning. Vilken fantastisk frihet vi har som själva kan välja. Vart vi vill musiken ska färdas och hur vi tar emot den i vårt inre. Vi väljer själva.

Anna Sophia Olovsdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *