Das Kapital: Kind of Red

das-kapital-kind-of-red

Label Bleu LBLC6721 / www.label-bleu.com / Tid: 50 min.
Daniel Erdmann ss ts, Hasse Poulsen g, Edward Perraud d. Inspelad januari 2015 i Malakoff.

Gruppnamnet väcker åtminstone mitt intresse. Vad menar Das Kapital: att i ton gestalta Marx huvudverk om kapitalismens historia och ofrånkomliga fall eller helt enkelt kapitalets, pengens (o)väsen? Den senaste plattan – den första med egna kompositioner efter en med egensinniga Hanns Eisler-tolkningar och en annan med alternativa julsånger – sägs utgå från tre olika gravitationscentra, likt gruppmedlemmarnas nationaliteter, i Europas mörka historia och politiska dagsläge. Jag antar att de syftar på fascisten, populisten, opportunisten som visar sitt fula tryne igen.

Musiken består mestadels av febriga dialoger mellan gitarr och saxofon – vars tonläge ger respektive stycke sin säregna karaktär: sopranen är lugn, tenoren hetsig – men med trumman, rytmen i grunden. Kompositionerna är tämligen raka, enkla och effektiva; så som rock- och poplåtar oftast är. Men där finns ändå en nödvändig injektion i form av cabaretinfluenser, som ju är mycket vanliga i centraleuropeiska storstäder. Och gruppen består ju av en tysk, en fransos och Bell… nej, jag menar Poulsen, en dansk.
Även om plattan kom före Brexit så är det lite av ett EU-projekt över Kind of Red, ett socialistiskt dito såklart. Att där finns små citat av Internationalen och Jimi Hendrix slakt av Star Sprangled Banner samt att trion poserar i ryska björnmössor, 50-talssvid och -slips och på innerkonvolutet med en symbol som liknar eurons, fastän bakvänd, förstärker den teorin. Såväl socialism och marxism som syndikalism och anarkism får oftast ett tydligt uppsving efter krigs- och kristider.

Fjärde spåretMacht Nix, in der Mitte ist noch Platz; Gör inget, i mitten finns ännu rum; fast Macht Nix kan också betyda: Ingen makt! – är en av plattans bättre. En tvekande, dröjande, sökande sak i John Cages anda. Ett annat spår lånar titeln från ett av Friedrich Nietzsches filosofiska huvudverk, ”Jenseits von Gut und Böse”, Bortom gott och ont. Gruppens åsikt om det får väl inget direkt svar; stycket är dock det bästa exemplet på hur trion stilblandar på ett lekfullt sätt. En improvisationsliknande inledning övergår i ett gitarriff, som med batteriet blir ett rockkomp, så kommer saxen och lägger en ångestblöt duk över ljudbilden för att slutligen leda det hela tillbaka till inledningen. En klassisk trio. Musik och politik hör visst ihop!

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *