Euforiska Hiromi är omöjlig att värja sig mot

Hiromi: The Trio Project
Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 23 oktober 2016.

Den 37-åriga japanska bandledaren, pianovirtuosen och kompositören Hiromi utstrålar närvaro, livsglädje och självförtroende när hon intar scenen på ett välbesökt Uppsala Konsert & Kongress. Med sig har hon sin mångåriga samarbetspartner – den brittiska trummisen Simon Phillips – samt den amerikanska meriterade elbasisten Jimmy Johnson, som under den återstående turnén ersätter den ordinarie medlemmen Anthony Jackson som fått hälsoproblem.

Materialet vi får lyssna till under den drygt en och en halv timme långa konserten är nästan uteslutande hämtat från den färska plattan Spark (läs min recension av den här)och samtliga kompositioner är signerade kapellmästaren själv. Trion rör sig obehindrat genom en komplex rytm- och klangvärld. Hiromis färgrika musik rymmer jazzfusion, proggrock, klassiskt, reggae, bebop, latin och karibiska rytmer och den är svår, om inte omöjlig, att värja sig mot.

Många av kompositionerna andas e.s.t och 70-talets proggfusion; jag drar mig till minnes bandet Goblin när jag hör Hiromis finurliga, lekfulla låtar. Direkt från start dras högsta växeln i med det tunga, medryckande titelspåret Spark. Hiromi har en närmast rockig attityd på scenen, hela tiden utstrålar hon eufori och frenesi bakom sin flygel, hon är väldigt fysisk i sin spelstil och reser sig ofta upp från sin pianopall och utnyttjar effektivt och med yttersta precision både sina underarmar och nävar. Johnson är en minst sagt värdig ersättare för Anthony Jackson – hans knorriga sound är inte helt olikt Jacksons och han är med sin följsamma, balanserade puls på samma gång lyhörd och auktoritär. Johnsons stabila hållning på den femsträngade basen med en precis, varm, rund ton blir till själva navet för trion. Ofta styr han riktningen på musiken, som i melodiösa Dilemma där han får briljera i ett dynamiskt solo. Phillips sitter i ett hav av cymbaler, dubbla bastrummor och pukor och är kapabel att gå ifrån det mest subtila till det mest hårdföra uttrycket på nolltid. Ibland känns dock trummorna alldeles för högt uppmickade så att de riskerar att överrösta Hiromi. Phillips får lysa extra starkt i ett längre solo i In A Trance där han får bevisa vilken trumfantom han är. Takten dras ned först när Hiromi får spela solo i Wake Up and Dream där hon kombinerar sin Yamaha-flygel med ett synthpiano. Då målar hon delikat upp associationer till flera av sina förebilder, som Frédéric Chopin, och några av jazzhistoriens mest betydelsefulla pianister, som Fats Waller, Jerry Roll Morton, Chick Corea och Oscar Peterson. Hennes tekniska briljans och ekvilibrism tar aldrig överhanden och de blir heller aldrig till ett självändamål i skapandeprocessen. Det man mest attraheras av hos Hiromi är hur tätt hon interagerar med sina bandkamrater och hur hon med sin enorma fingertoppskänsla väver ihop rytm, harmoni och melodi.

Mycket blir minnesvärt denna afton, men duellerna och samspelet i All’s Well, som förtjänstfullt väver ihop latin och boogie woogie, kommer sent att glömmas. Likaså kommer den King Crimson-doftande låten Wonderland att dröja kvar länge i mitt minne.

Nu har Hiromi lagt Ystad, Stockholm och Uppsala för sina fötter på den här turnén!

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.