Årets Grand Soul & Jazz var en riktig soulskenshistoria

Grand Soul & Jazz
Grand Hotel, Lund, 5 november 2016.

”Soul ute, soul inne, soul i sinne och minne.” Då i beaktande att det var tredje året i rad som Grand Hotel bjöd på soul- och jazzfest med många härliga överraskningar på allhelgonadagen. Och även detta år drog de en storbelåten generationsblandad publik.

Ett av utropstecken var Freedoms Trio – det vill säga norrmannen Stienar Aadekvam (gitarr), brasilianaren Ruben Faria (elbas) och moçambikiern Deodato Siquir (trummor, sång) – vilka med fantastisk energi och rapp teknik spelade all tänkbar kärlek på sina instrument. Deras originalmusik var fysiskt närvarande och deras förmåga att förena skicklighet med fördjupning visade sig vara övertygande tidlös.

En annan publikfavorit var den skånska (men numera Stockholmsbaserade) sångerskan Emili ”Imla” André. För kvällen var hennes band förstärkt med Malmöblåsarna Fredrik Davidsson (trumpet), Ola Åkerman (trombon) och Inge Petersson Lindbäck (tenorsax).
Få artister trivs så bra på scen som Emili – hon är bekväm i allt, både avslappnad och laddad, charmant i det otvungna mellansnacket där låtarnas uppkomst ingående avhandlas. Jag uppskattade att få höra Sweet Tooth, Come Out and Play, Sunny Street och Juliet – vilka samtliga återfinns på Imlas debutalbum Birdcage. Men framför allt var det det häftiga titelspåret från nämnda debutalbum som lyfte hela stora salen och bland annat fick den äldre distingerade dinerande publiken att – anförda av Jonas Andrés kraftfullt eskalerande keyboardutspel – ställa sig upp och slå två-fyra med servetterna så glassdesserten smälte. Tyvärr fick ingen av de kända blåsarna själva en chans att ”soula”, vilken var en stor missunnsamhet. Men nog stänkte det rejält av både sfärer från Chicago och Donald Fagen. Man måste vara orimligt hårdhudad för att inte ta till sig den rent kännbara fysiska energin som Imla öste över publiken.

En attraktion av det mera intima slaget var danska altsaxofonisten Christina von Bülows set ihop med harmoniskt lyhörde gitarristen Erik Söderlind och basfenomenet Hans Backenroth. Christina har jag upplevt många gånger, bland annat som en del av Ernie Wilkins Almost Big Band.
Nu satte hon ytterligare guldkant på Grand Sould & Jazz med sitt Bud Shank-aktiga saxofonspel. Trion levererade tryggt standards från The Great American Songbook – I’ve Never Been in Love Before, Just in Time, The Very Thought of You, kvällens metrologiska konstaterande Here’s That Rainy Day – med en skönt sammanhållen kreativ kraft.

Malmösångerskan LouLou Lamotte, med rötter från Louisiana, har under året bland annat gjort succé med Etta James-låtar i hyllningsföreställningen ”Cadillac Records”. Hennes Ella Fitzgerald-minnande röst är djup och fyllig – både rytmisk och berörande – och LouLou har en imponerande kontroll över det vokala uttryckets alla nivåer. Hon rör sig smidigt mellan den amerikanska rotmusikens alla former och drar då och då åt folksoulens jazziga håll.

Det unga bandet Who’s Your Mama drog å sin sida mer åt Louis Jordan/Cab Calloway/Fats Waller-hållet. Ja jösses, här flödade det av charmig spelglädje och en vilja att behaga. Framför allt sångerskan Jenny Nilsson och den vilt satsande gitarristen Charlotta Andersson utmärkte sig i nummer som On the Sunny Side of the Street. Spontan Lindy Hop-dans brast ut i salongen.

Utöver detta kunde man glädjas åt Jojje Wadenius Cleo-band med sångerskan Ida Sand, munspelaren Mathias Heise, basisten Lars Danielsson och trummisen Per Lindvall samt den danske trumslagaren Stefan Pasborg’s Stax Tribute med Dan Hemmer (hammond), Jeppe Kjellberg (gitarr), Fredrik Damsgaard (bas) innan man traskade ut i höstmörkret med ”soulsken” i blick.

Christer Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.