Fulländat artisteri från Peter Asplund och hans band

Foto: Eva Kubatzki – Faschings Vänner

Peter Asplund Aspiration
Fasching, Stockholm, 5 november 2016.

Ständigt nya projekt, alltid med full musikalisk satsning. Jag har ett antal gånger med stor behållning hört Asplund live, framför allt på senare år. I skrivande stund är han och bandet ute på en sällsynt omfattande turné. På ”nationalarenan” genomfördes en generös varm konsert inför sittande publik. Kanske av vördnad för allhelgonadagen blir öppningen soft och högtidlig med A Sleeping Bee av Harold Arlen. Successivt speedas tempot upp. Andra stycket, en egen komposition, inleds dramatiskt av Jacob Christoffersen vid pianot, övergår sedan i fixerad puls. Då har 47-årige Asplund, som börjar på flygelhorn, tagit fram trumpeten. Växlingen av blåsinstrument har sin motsvarighet i den utsökta låtlistans skiftningar mellan stämningar, jämte dito pendlingar mellan Miles och Satchmo-stuk och därmed olika temperament.

Foto: Eva Kubatzki – Faschings Vänner

Förutom ovan nämnda danska stjärnvärvning (som jag hört med Sinne Eeg och Mads Mathias), består kvartetten som vanligt av dynamiske Hans Andersson på bas och Johan Löfcrantz Ramsay med uppblossande explosivitet bakom trumsetet. Asplund och Löfcrantz Ramsay känner varandra sedan skoltiden i Södertälje, vilket både påtalas och märks i deras unika samspel. Alla fyra har en enorm kemi, befinner sig på samma höga nivå i en strid ström av uttryck samt ges rikligt med utrymme till välfunna solon. Vad beträffar attack, svängfaktor och avspändhet tangerar detta tajta gäng epitet världsklass. Andra set kan betecknas som en andra andning, ett momentum i den heta zonen. Varför inte påstå att instrumentalisterna i tur och ordning har drag av Oscar Peterson, Paul Chambers, Jack DeJohnette och för bandledarens vidkommande droppar jag Clifford Brown. Finns tillfällen när jag tycker att polyrytmiske Löfcrantz Ramsay slår för starka slag, en egenhet han har gemensam med den amerikanske veteran jag liknade honom vid. Så han är i gott sällskap.

Vad vi är med om är konst parad med doser av entertainment, något Asplund påpekar i sina instoppade monologer. Den mångsidige eleganten har ytterligare förkovrat sig, blivit förträfflig på att frasera, klarar sig fint också utan vokalistpartner. Han hyllar med sång spänstigt och ösigt sina hjältar Mel, Svante och förstås Sinatra. Att laddningen försvinner en smula när det blir showtime förändrar inte helhetsintrycket.

Vad jag sätter största utropstecknen efter är gruppens makalösa precision vare sig det rör sig om höghastighetslåtar som The Song Is You eller vemodiga The Meaning Of The Blues. Och som kronan på verket glimrande melodier framförda av en ljuvlig blåsare. En man vars distinkta trumpetsound har lyriska och tekniska kvaliteter som får tiden att stanna upp på Fasching. Den magi som uppstår flera gånger blir som tätast i extranumret, balladen Lullaby For Melina. Efteråt sa en ödmjuk artist att det aldrig blir exakt som man tänkt sig. Improvisation uppstår i stunden. Men eftersom de förbereder sig minutiöst, kan de vid behov gå tillbaka till sin masterplan. Hade viss farhåga att jag sett Peter Asplund för ofta på sistone, tankegångar som helt omintetgjordes av ett kanongäng med en frontfigur i högform.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.