Isabella Lundgren: Where is Home

isabellalundgrenwhere

Ladybird 79556842 / Naxos / Tid: 53 min.
Isabella Lundgren voc, Carl Bagge p, Niklas Fernqvist b, Daniel Fredriksson dr. Insp 2015 i Kingside Studio, Gnesta.

När Isabella Lundgren debuterade med albumet It Had to be You (2012) var det ofrånkomligt att placera henne i Billie Holiday-fållan. Låtvalet (den amerikanska sångboken), röstbehandlingen och den allvarliga långsamheten pekade åt det hållet.
Samtidigt var det tydligt att Isabella Lundgren inte skulle nöja sig med att bara vara en traditionsbärare. Det märktes både på efterföljande konserter och i intervjuer.
Med det andra albumet, Somehow Life Got in the Way (2014), togs ett stort steg ut ur Billie Holidays skugga med dramatiskt arrangerade stråkar och sånger, nya och gamla, sammanfogade till en existentiell helhet.
Where is Home lämnas den amerikanska sångboken helt för originalkompositioner, de flesta av Isabella Lundgren själv eller skrivna tillsammans med pianisten Carl Bagge. Här finns också en version av Sometimes I Feel Like a Motherless Child – en sång som nästan övertydligt förankrar henne i spiritual-traditionen – och en inledning samplad från Charlie Chaplin-filmen A King in New York. Den korta monologen kretsar kring de synliga och osynliga maktstrukturer som styr våra liv och begränsar vår frihet, tankar som färgar detta mycket allvarstyngda album.

Så är det med Isabella Lundgren. Hennes jazz är lika lite räkmacka som hennes Sommarprat tidigare i år, där hon inledde med en dystopisk framtidsförutsägelse av Søren Kierkegaard och fortsatte med Arvo Pärt.
Och så är det med detta album: sökande, ödesmättat och inte så lite krävande. Tillsammans med Carl Bagge, piano, Niklas Fernqvist, bas, och Daniel Fredriksson, trummor, gräver hon sig engagerat neråt i jazzhistorien men kommer upp med något som ändå känns samtida.

Jag saknar bläddrandet i den amerikanska sångboken, det hade behövts som motvikt till det nästan övermäktiga allvaret. Men Isabella Lundgrens röst går inte att värja sig mot och Carl Bagge har några mycket fina stunder vid pianot. Och, inte minst, det är omöjligt att inte känna respekt och beundran för denna djupt kända strävan efter att försöka förändra världen – i alla fall lite – med jazzmusik.

Dan Backman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *