Kasper Collin: I Called Him Morgan

Filmregissören och manusförfattaren Kasper Collin har träffsäkert fångat den mytomspunna trumpetaren Lee Morgan i sin musikdokumentär ”I Called Him Morgan”. Filmen berättar om musikerns tragiska och stormiga kärlekshistoria med frun Helen, ett äktenskap som slutade i ett mord. Collin har tidigare dokumenterat en annan jazzikon som gick en tragisk död till mötes, saxofonisten Albert Ayler i hyllade ”My Name Is Albert Ayler” (2006). Han hittades död i East River under mystiska omständigheter, 34 år gammal.

Det är en snöig vinternatt i New York 1972 och den 33-åriga jazztrumpetaren Lee Morgan har en spelning på klubben Slug’s på Lower East Side. I pausen efter första set kommer hans 13 år äldre fru Helen Morgan in och skjuter honom till döds. Mordet sände ut stora chockvågor i jazzkretsar, och minnet av den makabra händelsen hemsöker fortfarande dem som kände Morgan. Med ett minutiöst och subtilt handlag har filmaren Collin lyckats fånga parets öden med både kärleken och musiken i centrum. Nu, precis som med Ayler-dokumentären, har Collin jobbat med en privatdetektivs uthållighet. Hela sju år har det tagit att sammanställa filmen, varav tre av dessa år tillbringades i klipprummet. Fokus har legat vid att rekonstruera bakgrunden till händelsen. Det är en fin balans och flow i berättandet: vi får ta del av enastående bildmaterial hämtat från Blue Notes bildarkiv på olika sessioner med Morgan, intervjuer med musiker som jobbat med trumpetaren och en del konsertklipp från hans karriär, allt varvat med olika intervjuer med paret.

Filmen innehåller mycket ögon- och örongodis, som när trumpetaren spelar med Art Blakey & The Jazz Messengers i Bobby Timmons Dat Dere från 1961 – ett klipp som blev triggern till Collins intresse för att göra dokumentären. Saxofonisten Wayne Shorter som också var med på denna session får berätta både ljusa och mörka minnen om sin vän. Shorter såg Morgan som jazzens James Dean – han stack ut, var alltid välklädd, svängde rejält i humöret. Hur viktig musiken var för honom kommer fram tydligt. Shorter berättar att Morgan alltid sa ”Vad vi väljer att spela kommer att finnas kvar för evigt”. Saxofonisterna Bennie Maupin och Billy Harper samt trummisen Albert Heath är andra som får berätta starka minnen från tiden med trumpetaren. Vi får också höra hur överlycklig Morgan var när han som 18-åring fick agera solist i Dizzy Gillespies band och hur han tjatade till sig en plats i Art Blakeys Jazz Messengers. Från 1964 eskalerade Morgans heroinmissbruk och hans karriär gick sakta utför. Det gick så långt att han sålde sina egna skor för att få ihop pengar till heroin. En månad före sin död 1996 intervjuades Helen Morgan av radiojournalisten Larry Reni Thomas. Då fick hon själv berätta om den fyra år långa relationen med Morgan och upprinnelsen till dödsskjutningen, vilket bidrar mycket till dokumentärens äkthet. Hennes berättelse fungerar som filmens ryggrad och den målas upp med elegant melankoli – hur hon först räddade Morgan från knarket ute på gatorna och sedan mördade honom. Även Lee Morgans berättarröst, inspelad i parets lägenhet av författaren Val Wilmer bara månader före hans död, ger ytterligare en stark dimension till porträttet av Morgan som person och artist.

Visst lämnas det många frågetecken: det blir som en gåta till slutet, till den grad att även Lee Morgans fru och mördare låter förvånad i efterhand att hon någonsin delat sitt liv med honom. ”I Called Him Morgan” är en stilren, laddad och drabbande musikdokumentär som berör. Collin lyckas på något sätt få Lee Morgan levande igen.

Patrik Sandberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *