♥ Steve Lehman: Sélébéyone

Pi Recordings PI66 / Forsyte / Tid: 41 min.
Gaston Bandemic v, Hprizm v, Steve Lehman as, Maciek Lasserre ss, Carlos Homs p, keyb, Drew Gress b, Damion Reid tr. Insp i New York i januari 2016.

På något sätt är det som att en nödvändighet omgärdar Steve Lehmans nya Sélébéyone. Hans jazz stöpt i spektralmusikens form har alltid varit rytmiskt avancerad men lika fullt varit melodiskt laddad. Nu möter han två hiphopare vars musikaliska uttryck är koncentrerad till ord och just rytm. Den kompromisslösa attityden pressar samman de olika uttrycken. Självständiga rytmiska figurer med skarpa konturer mejslas fram och läggs samman med ord och instrument för att skapa något större. Anpassning hade varit direkt förödande i det här sammanhanget. Senegalesen Gaston Bandemics rappande på Wolof hakar fast i HPrizms engelska (som High Priest ingick han tidigare i New York-bandet Antipop Consortium) och Lehmans altsax uppbackad av ett magnifikt band med bland annat sopransaxofonisten Maciek Lasserre som också komponerat fyra av skivans nio låtar.

I musiken slungas man runt i en lika urban som global verklighet. Metropolerna Dakar och New York korsbefruktar varandras historia och traditioner och fram träder mystik men också politisk tydlighet. Låten Are you in Peace? där Bandemic rappar ”Tey dou peace tey dou love, tey guerre la” (There is neither peace nor love today, only war) är bara ett exempel på en ganska mörk bild över sakernas tillstånd.
Musikaliskt finns många likheter med Lehmans tidigare musik. Det handlar om rappa låtar som i sitt avancerade utförande med ständiga taktförändringar ändå låter så självklara. Solon växer ihop med låtarna snarare än lägger sig ovanpå dem. Som komponist känns Lehman vassare än Lasserre, som exempelvis i den täta men korta Geminou signerad Lehman. Och i hans krängande Bamba är det intressant att höra likheter med vad Frank Zappa en gång gjorde med sin synclavier (inte minst på Jazz from Hell), men här är det spelat på ”vanliga” instrument. Inte minst trumslagaren Damien Reid är fenomenal. Denna mycket konkreta låt lyckas ändå förmedla mystik, om än i annan form än på Laamb med sitt twilight zone-inspirerade piano.

Självklart är det intressant att Lehman nu vänder sig till hiphopen. Det sker inte i ett vakuum. Allt fler inom jazzen gör det. Och tvärtom. Sällan har kontaktytorna mellan jazz, hiphop och techno varit så många och kreativa. Men de ser också olika ut. Medan technogurun Jeff Mills projekt Kobe Sessions känns som en märkligt lyckad uppdatering av Larry Carltons slicka jazz närmar sig Flying Lotus ruffig 70-talsfusion à la Herbie Hancock. Kendrick Lamars hiphop å sin sida har tydliga inslag av jazz och faktiska förbindelser med Kamasi Washington. Det är en utveckling som är väl värd att ha koll på.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *