Norin, Carl-Henrik – tenorsaxofonist, orkesterledare, arrangör, kompositör med mera

(27 mars 1920 – 23 maj 1967)

”Det förnämsta tillskottet till svensk jazzmusik på mycket länge”, skrev OJ 1942 om Carl-Henrik Norin. Sex år senare blev han kapellmästare på Nalen för ett band, som i många år var ett av de ledande i Sverige och en plantskola för åtskilliga jazztalanger.

I svenskt Stjärnalbum, oktober 1942, skrev OJ att Carl-Henrik Norin från att ha varit så gott som okänd ”kom han på en enda gång att räknas till den absoluta eliten av våra jazzmusiker och många, kanske de flesta, anse honom utan tvekan vara vår förnämste solist på sitt instrument”.

Han föddes i Västerås och växte upp Luleå där han började spela först piano, sedan altsaxofon och dragspel. 1938 flyttade familjen till Örebro, han började vid tekniska gymnasiet men hoppade snart av för att försörja sig som musiker. Samma år började han spela tenorsax i amatörorkestern Whispering, och han hade engagemang i flera hotell- och sommarorkestrar innan han hösten 1940 kom till Gösta Tönnes orkester på Arena i Malmö. En många gånger återberättad historia är den om hur Norin påföljande sommar besökte Skansens dansbana i Stockholm, där han bad att få ”sitta in” i Thore Ehrlings orkester. Det ledde till att han började som ordinarie medlem den 27 juni 1941 och stannade i sju år som flitigt lanserad solist, arrangör och kompositör. Särskilt framgångsrik var hans blueskomposition Mississippi Mood (1944), som sedan blev signaturmelodi för hans egen orkester.

Hos Ehrling spelade han även klarinett och sopransax samt lanserades ibland som vokalist. Som kompositör gjorde han även schlagerförsök, och han arrangerande åt såväl musikförlag som olika orkestrar. Han framträdde ibland också med egna ensembler, i studiosammanhang och valdes in i åtskilliga elitorkestrar utsedda av tidningarna Estrad och Expressen. I maj 1949 medverkade han i Parisorkestern, den grupp utvalda svenskar vars succé vid jazzfestivalen i Paris anses ha lagt grunden till den svenska jazzens följande internationella framgångar.

Hösten innan hade Norin då inlett ett mångårigt engagemang på Nalen i Stockholm med egen sextett som så småningom utökades till åtta musiker, och som kom att vara säsongsengagerad där till och med våren 1962. Norin, vars tenorspel från början varit inspirerat av Coleman Hawkins och Chu Berry, moderniserade successivt sin stil, och inspelningar visar att hans orkester spelade musik präglad både av swingtraditionen och exempelvis Lennie Tristanos musik. Från hösten 1951 spelade Norins och Arne Domnerus orkestrar på Nalen omväxlande i vänskaplig konkurrens, och turnerade också flitigt i landet. Norins band innehöll bland andra klarinettisten och sångaren Gunnar Nilson, som efter en skivinspelning 1953 blev kallad ”Sil-ja-bloo”. Några andra som i olika perioder var med i Norins orkester var trumpetarna Jan Allan och Gösta Nilsson, altsaxofonisterna Rolf Billberg och Rolf Bäckman, pianisterna Rune Öfwerman och Lasse Bagge. Parallellt med den egna orkestern, var Norin också med i Harry Arnolds Radioband från starten hösten 1956 fram till våren 1958, och han medverkade bland annat på skivor med Lars Gullin.

När danspublikens smak förändrades, valde Norin 1962 att upplösa sin orkester och starta en kvintett mer inriktad på tidens popmusik. Norins nya band, till en början med förre rockidolen Boris Lindqvist som sångare, blev brett populär och turnerade flitigt. Förutom tidens populära melodier, spelades bossa nova och annan jazzbetonad repertoar. 1962 gjorde Norin också musik till filmkomedin ”En nolla för mycket” och temat Zero Zero kom även att bli välkänd som signaturmelodi till tv-programmet ”Hylands hörna”. Efter hans död 1967 fortsatte Carl-Henrik Norins orkester turnera ända in på 1970-talet under ledning av dess trombonist Andreas Skjold och med Bjarne Nerem som tenorsaxofonist. På 1990-talet bildade Jan Allan en oktett för att spela Norins repertoar och annan musik i samma anda, 1998 dokumenterat på en cd, The Legacy of Carl-Henrik Norin (Tenor Records).

Artiklar i urval:
Svenskt stjärnalbum, OJ 9/1942
På Omslaget, OJ 11/1955
Slut med jazz för mej!, Estrad 1/1962
Så klarar Putte Wickman och CH Norin poppen, Bild-Journalen 35/1963
Minnesartikel, OJ 6/1967

CD i urval:
Carl-Henrik Norin: Jazz Sessions vol 1 (Tenor Records)
Carl-Henrik Norin: Jazz Sessions vol 2 (Tenor Records)
Thore Ehrling Jazz Highlights 1939-55 (Dragon)
Parisorkestern 1949/Swedish Jazz All Stars (Dragon)
Svensk Jazzhistoria vol 6-9 (Caprice)