Laine, Lars ”Bob” – pianist, kompositör

(2 februari 1910 – 30 december 1997)

Bob Laine var den förste svenske jazzmusiker som reste till USA och sökte etablera sig där. Det var 1929, och när han 18 år senare första gången gjorde återbesök i Stockholm, var han smått legendarisk och togs emot som en stjärna.

Lasse ”Bob” Laine föddes i Stockholm och växte upp på Högbergsgatan, Södermalm. Redan som tonåring intresserade han sig för den nya musik som kom på skiva från Amerika, och han spelade i slutet av 1920-talet med några av den svenska jazzens pionjärer. En var violinisten Folke ”Göken” Andersson, som hade spelat på Amerikabåt och kunde berätta om fantastiska jazzupplevelser i New York.

Bara 19 år gammal gav sig Laine själv iväg; tanken var att stanna i någon månad för att få höra Bix Beiderbecke och andra musikaliska hjältar, men han blev lurad på sina respengar vid ankomsten och hade inga medel för att resa hem igen. Han försörjde sig bland annat som servitör och etablerade sig snart som musiker under namnet Bob Laine. En av hans vänner och mentorer i det tidiga 1930-talet var ”Fats” Waller. Laine spelade snart med flera av tidens välkända musiker och framträdde på legendariska New York-ställen som Nick’s Tavern, Hickory House och Famous Door. 1936 for han till södra Kalifornien där han blev god vän med kornettisten Muggsy Spanier.

1937-38 ingick Laine i Ben Pollacks orkester, och han hade sedan jobb som solopianist och ledare av egna ensembler. 1942 blev han inkallad, hamnade i amerikanska arméns nöjesdetalj och ackompanjerade bland andra Bing Crosby och Bob Hope vid några av deras framträdanden för soldater.

Våren 1947 kom Laine första gången på återbesök till Stockholm, gjorde skivinspelningar med bland andra Thore Ehrlings orkester, Gösta Törner och Åke Hasselgård, framträdde i radio och på konserter.  Han engagerades hösten 1947 på Nalen där han ledde en kvartett tillsammans med Törner i ”Harlem”, den just ombyggda ”kultissalen”. Laines orkester med Törner var också ”förband” till den amerikanske kornettisten Rex Stewart, när denne turnerade i Sverige med en egen liten grupp.

Laine återvände till USA i november samma år men gjorde då och då återbesök i Sverige. 1953 gjorde han nya inspelningar i Stockholm, solo och med olika ensembler där bland andra Lars Gullin och Ove Lind medverkade. Många svenskar på väg till eller från Olympiska spelen i Melbourne 1956 stötte på honom på Hawaii, där han ledde en egen liten orkester, och en tid spelade han dubbelpiano på en klubb i Hollywood med Arthur Schutt, en av idolerna från tjugotalet. 1959 öppnade han ett konstgalleri i Palm Springs, ”The Robert E. Laine Gallery”, som han drev fram till 1986. Från 1960-talet och framåt var han bara sporadiskt verksam som musiker, och sommaren 1988 gjorde han sitt sista besök i Sverige.

Från 1940-talet var Laine nykter alkoholist, starkt engagerad i Anonyma Alkoholister och ett stöd för många kolleger. 1997 belönades han med Vasa Ordens förtjänstmedalj. Varje år medverkade han i konserter arrangerade inom AA, bland annat vid Betty Ford-kliniken i Kalifornien, där Stan Getz och andra kända musiker fanns bland hans medspelare.

Laine spelade piano i en kraftfull, tekniskt driven, personlig stil, baserad i swingstilen. Han skrev några instrumentallåtar varav den längtansfullt sentimentala Stockholm Blues på 1950-talet spelades in på skiva av trumpetaren Ray Anthonys orkester.

Artiklar om Bob Laine i urval:

En fin pianist, av Timme Rosenkrantz, danska Jazzrevy nr 8, 1935

”Green Swede Made Mellow Ivory-Pounder”, Down Beat, juli 1938

Lasse Laine, svensk swingpianist i världsklass, OJ 9/38

Stockholmsgrabben som blev amerikansk jazzstjärna, OJ 4/47

På Omslaget, OJ 8/1953

Ni minns väl Lasse Laine?, Estrad 9/1959

Bob Laine Diskografi, Skivsamlaren nr 20 och 21 (1987)

1929 for Lasse till Amerika för att höra sina jazzidoler, OJ 2/89

Bob Laine på CD:

Bob Laine & Gösta Törner with Stan Hasselgard, ”Stockholm Blues 1947” (Dragon)