Lars Jönsson om Wels-festivalen (med bildspel!)

Peter Brötzmann
« 1 av 31 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet.)

Wels-festivalen – eller Music Unlimited, som den egentligen heter – är den största av de fyra och den sista på året för en Grand Slam i frijazzfestivaler i Österrike (St Johann i mars, Ulrichsberg i slutet av april, Nickelsdorf i mitten av juli och Wels i början av november). I år gick den av stapeln för trettionde gången i ordningen.

De olika namn som festivaler i Österrike har – ArtActs, Kaleidophon, Konfrontationen – kanske är ett ämne för ett annat inlägg, det är ju ortsnamnen som man tänker på när man vill höra improviserad musik och frijazz i Österrike.

Welspubliken uppskattar jag till 4-500 (och det är välfyllt) och efter 30 år ser det ut som att en stor del av publiken har varit med sedan början eller åtminstone länge. Vi får hoppas på en föryngring om festivalen ska orka 30 år till (annars behövs plats för rullatorer), men all heder till den trogna festivalpubliken som har sett till att den fortfarande är en av de mest spännande festivaler man kan besöka.

Något som gör Wels-festivalen unik är att man, vartannat år sedan 1995, låter en musiker sätta programmet. 30-årsfirandet utgjorde därför också en tillbakablick, då många (10 av 11) som tidigare bokat också spelade. 2017 års upplaga bokas av gitarristen Mary Halvorson.

Festivalen i november 2016 bjöd på 17 konserter på 3 dagar, varav 14 hölls i ett gammalt slakthus, fyndigt döpt till Alte Sch8hof.

Det hela började med Otomo Yoshihide i duo med Hiroshi Yamazaki. Otomo Yoshihide är väl bekant och Hiroshi Yamazaki (född 1940) är en av dessa legendariska frijazzmusiker som Yoshihide gärna letar reda på. Yamazaki finns inspelad inte minst med Masayuki Takayanagi och Kaoru Abe från tidigt 70-tal. Yoshihide gick loss på gitarren väl så mycket med en metallpinne som med plektrum. Mycket skrap och tjut påhejat av frenetiska trummor. Rätt underbart faktiskt.

Därefter kom NU-Ensemblen (som spelade på Fasching en vecka innan), med bland andra Mariam Wallentin, Kjell Nordeson och Per-Åke Holmlander (och Mats Gustafsson själv förstås), som nu efter en vecka i Polen hade repat in ett nytt stycke, Hidros 7 (tillägnat Frank Zappa) och gjorde veckans bästa spelning. Speciellt fascinerande är ett tungt riff i några partier som lär vara taget från Zappa men mer för tankarna till Black Sabbath.

Tredje akten var Barcelona Series (Andrea Neumann, Axel Dörner och Sven-Åke Johansson). Normalt är de extremt lågmälda, men här vred de upp volymen påtagligt (nog ett måste med den här publiken som gärna ropar bifall mm – men vi är i Österrike och inte i Frankrike, så inga burop). Mycket intensivt (om än mer lågmält än Yoshihide – Yamazaki) och lyckat på alla sätt.

Redan de tre första konserten var tillräckligt för att känna att detta skulle en bra festival men så var det 14 konserter ytterligare. Kan det bli för mycket?

Andra konserter som gav mersmak var Fred Frith och Lotte Anker i en fin duo som sedan övergick till en Ken Vandermark/Nate Wooley duo, för att avslutas med de alla i en kvartett.

Mette Rasmussen blåste starkt den andra kvällen tillsammans med Guro Moe och Jooklo duo.

Näst sista konserten på festivalen var Heather Leigh och Peter Brötzmann duo. Heather Leigh utmanade på ett sätt jag inte upplevt under de tidigare konserterna (både volym och idéer). Trots att jag hört duon vid flera tillfällen (fjärde gången på ett år) blev jag överraskad av att det var sååå bra. Klart bästa jag hört de göra.

Avslutningen var en kvartett med Maggie Nicols, Gail Brand, John Edwards, Mark Sanders. Maggie Nicols framträder som en något virrig äldre dam med huvudsakligen ordlös sång och kompet är väldigt bra. Britter när de är som bäst och väldigt roligt.

Missa inte Maggie Nicols i Stockholm 18/3 och 21/3.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *