Topprestation av Göteborgs finest – The Groove Extension

Foto: Johan Johansson

The Groove Extension
Nefertiti, Göteborg, 17 februari 2017.

Om man sedan 80-talet varit det minsta insatt i svensk jazz vet man vilka Kjell Jansson och Anders Kjellberg är. För mig som alltid bott i Göteborgstrakten har de dels varit omistliga portalfigurer för scenen på väskusten, dels ett nöje att träffa på i skilda konstellationer. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hört dem spela. Meritförteckningen är mycket imponerande. Oftast har de utgjort komp på skilda håll.

Sedan några år tillbaka har de en trio tillsammans med den betydligt yngre saxofonisten Björn Cedergren, en blåsare som på sistone mognat väsentligt. Konserten på Nef anordnades för att fira release av nya albumet betitlat Extension (Imogena), vilket syftar på numerär utvidgning. De prominenta gästerna Tommy Kotter, Matti Ollikainen, Joakim Rolandson, Niclas Rydh och Bror Gunnar Jansson medverkar samtliga på releasespelningen.

Foto: Johan Johansson

Jag har tidigare hört The Groove i källarklubben vid Bellevue och på Frölunda Kulturhus. Noterade då att Jansson låg i framkant. Pinsamt nog är det först på Nef det går upp för mig att basisten är bandledare, därmed självskriven som aftonens presentatör. Han har följaktligen tänkt på vilka musiker som passar till olika låtar. Bandledaren har skrivit sju av plattans åtta spår. Måste understrykas att det handlar om starka, variationsrika och originella låtar. Kompositören kan definitivt hantverket!

Materialet före paus hämtades uteslutande från rykande färska cd:n. Gruppen öppnar med mollanstrukna Till Bertil, tillägnad den ifjol avlidne konstnären Bertil Fredholm – stammis på Nef. De tre första låtarna sammanlänkas av ett elegiskt grundackord, det vill säga soft, långsamt tassande sväng. Musikerna har fullständig tilltro till vad de gör, förutsätter att publiken uppslukas, vilket också sker. Den osynliga stafettpinnen får fokus att vandra runt på scen, en metafor för kompositörens demokratiska sinnelag. D-flat med sitt stadiga beat och blåsarna i förgrunden är värd en stor guldstjärna.

En swingorienterad melodi kallad Basses bryter mönstret. Niklas Rydh tillför på egen hand inslag av brass, levererar ett formidabelt trombonsolo. Vidare infaller en absolut höjdpunkt när det anspelas på oldtimern Gunnar Lindgren i Farao från Ale, varvid just densamme kommer in från sidan med några uttrycksfulla takter på sin tenor. Låten, vars intro har en böljande karaktär, utvecklas till intensivt hårdsväng i Don Cherrys anda, utan att bryta ut i kakofoni. Hela gänget på nio personer medverkar. Ljuvlig och rörande upplevelse! Enda dippen under konserten är då Bror Gunnar Jansson tar sig an Var blev ni av, ljuva drömmar?. Hasse & Tages antagligen svårsjungna visa förmår han inte göra rättvisa, trots att texten går fram.

Andra set inleds med en avspänd självmedveten tempohöjning. Two Phrase Hit bjuder på lysande ensemblespel och bebop av bästa märke. I en blues broderar Ollikainen stiligt och kreativt, varpå Rolandson avlöser med inspirerat solo på altsax. På repertoaren återstod kända och mindre kända standards. Bror Gunnar Jansson gav oss övertygande vokala insatser i gruppens mästerliga tolkning av Wild Is The Wind, jämte ett stycke av Gary Bartz. Vidare görs tolkningar av Oscar Brown Jr., Coltrane och Mingus (Cedergren på basklarinett). Svindlande vackert tonspråk skiftar till stora doser rytmiskt pulserande hårdsväng, i vissa sekvenser inte olikt en viss Ornette. Som mest frejdigt skrynklig blir kostymen i Resolution featuring Tommy Kotter.

Sist nämnde musiker kommer inte undan en beundrande kommentar. Mannen som växlar emellan akustiskt och elektrisk går med yviga armar och hängivet anslag loss på ett knastrigt Fender Rhodes. (Han sa till undertecknad att han såg fram emot att lira dubbelpiano med kollegan Ollikainen.) Lika extatisk som Ray Charles eller Donny Hathaway kuppar underbare Kotter till sig ett extra extranummer. Till saken hör att jag redan i första låten skrivit tre utropstecken efter hans namn. Tack till denne glädjespridare! Firma Jansson & Kjellberg är de enda som hörs i varje låt. Trumslagar-Anders är en synnerligen bidragande orsak till musikens dynamiska lyster. Vill slå ett slag för hans subtila bruk av cymbaler. Kjell Janssons bas låter som alltid förträffligt. Övriga gör skäl för rubriken. Utsökta Joakim och Niclas som handplockats från BBB, oefterhärmlige teatermusikern Matti som till vardags leder Franska Trion och Björn som flera gånger fick mig att associera till Dexter Gordon. Inte utan att jag blev en smula rörd av dessa mäns bedrifter. Innerlighet parad med utåtriktat samspel.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.