Werner, Lars ”Lasse” – pianist, kompositör, skådespelare med mera

c 1964

(22 maj 1934 – 3 februari 1992)

Från 1950-talet och fram till 1978, då han drabbades av sjukdom, var Lasse Werner jazzens obändige frihetsivrare, upptågsmakare och samtidigt en mycket skicklig och personlig musiker med förmåga att både spela och komponera vacker, livsbejakande musik.

Han var född i Stockholm, tog som liten motvilligt pianolektioner men började i stället spela jazz på tenorsaxofon. Tidiga medmusiker var bland andra pianisten Jan Wallgren och gitarristen Ingemar Böcker. Att döma av en bevarad lackskiva från 1950 var det den experimentella jazzen från Miles Davis tubaband och Lennie Tristano som gällde. Men några år senare bytte han till piano och nu handlade det i stället om bebop. Tillsammans med trumslagaren Sune Spångberg samarbetade han i en trio vars främsta förebild var Bud Powell men vars repertoar allt mer fylldes av Lasses egna låtar.

Under de följande åren spelade han med olika grupperingar och vistades bland annat längre perioder i Tyskland. I Sverige hörde han till de unga som bejakade det som kallades hard-bop; pianisten Claes-Göran Fagerstedt var en betydelsefull inspirationskälla. Werner samarbetade med bland andra Bernt Rosengren och Kurt Lindegren, men gick på det hela taget sina egna vägar, rentav betraktad som excentrisk av somliga.

Lasses ivriga nyfikenhet sträckte sig långt utanför jazzens område; han var kulturellt mångkunnig och ytterst beläst. Hans smak för musik sträckte sig mellan Beach Boys och Anton Webern, vilket gav honom ett brett perspektiv på sig själv och sin konstnärsroll.

Hans tveklösa, ofta träffsäkra kommentarer till jazz kunde läsas i OJ åren kring 1960. Han lyfte fram bebop-musiken som till stor del trängts undan av cool-stilen på 1950-talet, och han tog även upp de nya strömningarna i USA. Som musiker expanderade han mot friare och mer mångskiftande uttryck, inte sällan med provokativa, teatrala inslag. En smått kaotisk, happeningfärgad sejour med trumpetaren Don Ellis på Gyllene Cirkeln är berömd för att Lasse, bland mycket annat, saltade i pianot.

Men Lasse Werner jobbade också mer regelrätt med teater, dels som kompositör till ett par ungdomsmusikaler som visades i TV (bägge tillkomna i samband med hans verksamhet som musiklärare vid Viggbyholmsskolan i Täby), dels som kombinerad musiker och skådespelare i uppsättningarna av pjäsen The Connection på Stockholms Stadsteater. Han skrev musik för ytterligare teaterpjäser på scen och i radio, deltog i experimentell teater på Pistolteatern vid Mälartorget i Gamla Stan, jobbade en del med film och spelade även en viktig roll i förnyelsen av barnteatern under en period av nära samarbete med Staffan Westerberg.

På 1960-talet bildades också den grupp som kom att kallas Lasse Werner och hans vänner. Där fanns framför allt saxofonisterna Christer Boustedt och Göran Östling, basisterna Sven Hessle och Gösta Wälivaara och trumslagaren Janne Carlsson (de två sistnämnda vid mitten av 1970-talet ersatta av Ivar Lindell bas och Ivve Oscarsson). På en LP inspelad 1967 för finska bolaget Love Records medverkar också trumpetaren Otto Donner, och amerikanske saxofonisten David Liebman, på besök i Stockholm, gör sin skivdebut. Werner-vännernas musik var ett slags modern, svensk, bebop med stilens ursprungliga rytmiska och harmoniska komplexitet, ibland utförd med ett stråk av nostalgisk sentimentalitet men samtidigt med distans och beredskap för infall och utvikningar; allsång, gamla schlagers, fria improvisationer och teatrala påhitt. Gruppen medverkade också i Wilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar” (1970).

Under ett par år på 1970-talet var Lasse Werner ordförande i Föreningen Sveriges Jazzmusiker. I början av 1975 fick föreningen möjlighet att hyra in sig i diskoteket Fasching under de kvällar som var olönsamma för krögaren, det vill säga söndag till torsdag. Fasching-verksamheten drogs till stor del igång av Lasse som under den första tiden fungerade som värd och pauspianist.

Ett par år senare fick han diabetes, och sommaren 1978 hamnade han i koma efter att ha misskött sin sjukdom. När han vaknade upp efter ett par veckor, hade han tappat förmågan att gå, tala och spela. Han återvann succesivt sin motorik, men under hela 1980-talet levde han relativt isolerad, omgiven av böcker, skivor och band.

Runt 1990 började Lasse Werner framträda igen, mycket därför att hans gamle vän Sune Spångberg, själv drabbad av MS, uppmuntrade honom till det. De två spelade på Zum Tiroler i Gamla Stan jämte Pia Olby och Arne Forsén, som också tog upp några av Lasses låtar på sin repertoar. De här kvällarna betydde mycket för honom: ”Sune har lärt mig att man ska vara glad för vad man kan göra – inte ledsen för vad man inte kan”, sa han. Werner-kompositioner har efter hans död framförts ”live” och på skiva av bland annat Jan Wallgren solopiano och Contemporary Bebop Quintet (CBQ).

Artiklar:

Man saltar i pianot bara en gång, OJ/juli-augusti 1964, intervju av Lars Kleberg.

Lasse Werner jubileumsintervjuad av Lars Westin, OJ juni 1974.

2014 utgav Lasses lillebror Mats (född 1943) på Gidlunds förlag boken ”En lycklig skit” om vad han beskrev som ”den svenska jazzens Gossen Ruda”.

CD:

Lasse Werner & Bernt Rosengren Quartet m fl insp 1959-61: Bombastica (Dragon)

Topsy Theme, svensk jazzhistoria 1956-59 (Caprice)

Brand New, svensk jazzhistoria 1960-64 (Caprice)

Lars Werner och hans vänner 1967 (Love Records dubbel-CD)

Werner Lindgren Project, kompositioner av Lasse Werner o Kurt Lindgren (Flash) 2001

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.