♥ Frank Kimbrough: Solstice

Pirouet Records PIT3097 / www.piroutrecords.com / Tid: 56 min.
Frank Kimbrough p, Jay Anderson b, Jeff Hirschfield dm. Insp. 1 maj 2016 i Sears Studio, New York.

Pianisten Frank Kimbrough är, förutom med sina egna trios, särskilt känd som en av huvudsolisterna i Maria Schneiders stora orkester och som en musiker som på projektplan håller liv i och fokus på legenden Herbie Nichols, vars avancerade kompositioner ofta nämns som ett av förutsättningarna för Thelonious Monks värld.
Men Kimbrough, som samtidigt med musikerkarriären är en mycket uppskattad lärare vid Juilliardkonservatoriet i New York, har grundligt studerat flera andra instrumentkollegers värld, först och främst Paul Bleys och Andrew Hills. Han har dessutom djupa kunskaper om europeisk 1900-talsmusik. Alla dessa studier och påverkningar har hos Kimbrough smält ihop till ett fascinerande och personligt uttryck.

Hos Kimbrough får alla fraser den tid och den luft omkring sig som är nödvändigt för att de ska kunna leva sitt eget liv. Resultatet är överväldigande för medan Kimbroughs temperament omedelbart lämnar oss med något horisontellt impressionistiskt, så myllrar hans musik av frapperande små, självständigt verkande fraser, som löper med en häftig intensitet över denna botten av nästan elegisk ro och kontroll.

Det rytmiska mönster som Kimbrough föredrar är rubato som omväxlande har en inbyggd motorik och ingen motorik alls. Här har han påverkats av frijazzen, så det är upp till basisten Jay Anderson och trumslagaren Jeff Hirschfield att förstå musikens överordnade puls utan att understryka den däremot spela runt om den. Det får alla Kimbroughs melodiska infall till att framstå som tvekande – men vällyckade – essäer mitt i ett dynamiskt brus, som nästan kan uppfattas visuellt och forma sig som ett dis av skiftande styrka.

Fem av de nio titlarna är av kvinnliga komponister och på det hela taget väljer Kimbrough musik från musiker som står honom nära. På det sättet är han helt förtrolig med komponistens intentioner och förutsättningar. Från den Bach/Gould-inspirerade start på Carla Bleys inledande Seven till skamlösa men helt okorrumperade skönhet och majestätiska framdrift i Maria Schneiders bedårande Walking by Flashlight är detta en cd mer rik på musikalisk fantasi och intelligens än mycket, mycket annat denne recensent har hört på senare år.

Peter H. Larsen