Skratt och jazzsång under årlig Arnoldkonsert

Storbandsafton i Harry Arnolds anda
Palladium, Malmö, 4 mars 2017.

”Många vore kallade men få var det som trallade”, som den luttrade auditionledaren suckade. Det precis motsatta rådde under den årliga Harry Arnold-konserten i Malmö på ett knökfullt Palladium med publikkära solister som Arnold-sällskapet träffsäkert siktat in. Liksom navet i handlingen – trumslagaren Roger Bergs fullödiga storband med en symbiosstil från Ray Anthony, Billy May, Les Brown med flera som omisskännliga stilintryck.

Malmös populäre one-man-showman Mikael Neumann (med över 45 år i branschen) är inte bara känd för sitt eminenta gitarrspel utan även med andra blommande gener från pappa Ulrik ifråga om humoristiska träffsäkerheter. Bland annat travesteringar om den minst sagt ifrågasatte presidenten Donald Trump vars efternamn (som här) lätt glider in i The Lady is a Tramp.
För att inte tala om då dennes livvakter upptäcker en pistolförsedd antagonist och ropar ”Donald Duck!”.
Men Mikael var även uppdaterad inför hyllningsobjektet Harry Arnold och hade medfört till storbandet ett gammalt Bengt Hallberg-arr av It’s Only a Paper Moon. Nu av Mikael framfört sångligt okonstlat och svängigt.
Arrangemanget var en gåva till pappa Ulrik under Swe-Danes-epoken. Då med Alice Babs och Svend Asmussen.
– Den senare gick bort på tok för tidigt – 101 år gammal!, raljerade Mikael som menade det var Svend som jazzfrälste honom i ungdomen på dåvarande jazzklubben Blue Heaven i Köpenhamn. Andra arrangemang som Mikael sjöng lika opretentiöst var Gunnar Svenssons tolkning av I’m Beginning to See the Light som dennes typiska översättning av After You’ve Gone. Om någon ställde sig frågan om valet av Mikaels medverkan så blev han självklart ett stort utropstecken, och grundade konsertens succé inför den stora begeistrade publiken.

Mikael påpekade att det absolut inte var bättre förr vad gäller bredden och kunnandet av jazzmusiker, men bättre vad gäller jazzklubbar som idag försvunna Gungan i Kramerhuset, Swing Inn, Club Subland på Geijersgatan 55 med flera saliga i åminnelse. Liksom hans hyllning till framlidne gitarristen och inte minst arrangören Bo Sylvén, som i många år drev ett framgångsrikt band med sambon, sångerskan Lisa Linn i Malmö. Nu bevisat i dennes luftiga Michel Legrand-influerade version av Singin’ In the Rain.

Det var ju Helsingborgsbördige Harry Arnold som stod i fokus, och Bergs storband levererade perfekt hans arrangemang av Crazy Rhythm och oundvikliga Stand By där förste trumpetaren Anders Gustavsson ”nitade” in Sixten Erikssons dokumenterade höjdsylar perfekt. Liksom i ensemblerna i gemen där det fanns andra framstående solister som Niklas Fredin (trumpet), Vincent Nilsson (trombon), Ed Epstein (tenor), Lasse Lundström (bas) och inte att förglömma motorn i bandet, Roger Berg, som i finalen fick spela ut hela sin Gene Krupa-influens i Sing, Sing, Sing. Även om man gärna upplevt fler Arnoldanknutna alster som exempelvis Now it Can be Told, Sunday och Brief Encounter.

Annan jazzsång bjöd sångerskan och 40-talsstylade Mimi Terris på. Jag upplevde denna lite märkliga tjej för något år sedan på Grand Hotel i Lunds årliga jazzfest i november. Där som nu föredrog hon bland annat egna kompositioner som charmiga En paradvåning och Flytta hemifrån. Terris framförde även bossanovan I drömmen och Billie Holiday-nigningen Them There Eyes. Det lät inte helt olikt Monica Zetterlunds 60-talsepok med Beppe Wolgers. Men även 40-talsikoner som Ulla Billquist och, inte minst, Alice Babs kändes berörande när Mimi utlevde Babs i Regntunga skyar från filmen ”Swing it magistern”. För att inte tala om när Mimi och Mikael sjöng och dansade i en häftig version av The Lady is a Tramp. Med sin mjuka röst charmade Terris sin publik oavsett om det handlade om ballader eller sväng. Mimi vågar stå framme på scen och mena ”jag är jag och för den skull värd att bli avlyssnad”.

Rogers Sisters – Katarina Elmberg, Dorota Berg och Sandra Marielle – sjöng också egna nummer. Sandras version av Diana Schuurs megahit I’ve Just Found About Love stack ut rejält och lovade gott för framtiden. Gemensamt kom de till sin rätt som Andrew Sisters-kopior i 40-talshits som Oh Johnny, Boogie Woogie Bugle Boy och Mr Sandman.

En lyckad konsert i Harry Arnolds anda där det åter bevisades att det finns en stor potential publik för storbandsjazz från 40-talet och framåt.
Själv vill man gärna bidra med att arrangerande Harry Arnold-sällskapet framöver införlivar den sensationella Skånesångerskan Ulrika Skoglund som är väl intrimmad i Bergs storband. Och varför inte Carli Tornehave med Britt Damberg? Det finns många lite bortglömda namn som fortfarande vill framträda i Harry Arnolds 50-talistiska tappningar. Och nutida som Babben Larsson vilken framgångsrikt turnerat med XL Big Band från Kristianstad.

Christer Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *