Charlie Parker: Unheard Bird – The Unissued Takes

Verve 602547 / Universal / Tid: 158 min.
Diverse musiker. Insp. i USA mellan 1949-52.

Det här är en dubbel-cd med alternativa och ofullständiga tagningar där allt från ett till sju försök + originaltagningen av respektive låt presenteras i kronologisk ordning. Det blir sammanlagt 69 spår och av dem är ett tjugotal från de sessioner Parker gjorde med Machitos stora latinband eller i kvartettformat plus ett par latinska slagverkare i kompet. 14 spår kommer från de produktioner där Parker inramas av stråkar eller storband och i alla dessa, för honom litet udda sammanhang, är hans förmåga att lyfta musiken imponerande. Han anpassar sig till omgivningen utan att på minsta sätt hämmas i den improvisationskonst han drivit till mästerskap. Intressantare är dock musiken som de mindre jazzgrupper han omger sig med på flertalet av albumets spår skapar. Troligen hade producenten Norman Granz åsikter om vilka musiker som skulle medverka vilket kan förklara trumslagaren Buddy Richs närvaro vid två inspelningstillfällen. Hank Jones, Ray Brown och Rich kompar Parker på tre tagningar av Star Eyes och åtta tagningar av Blues. Den snabba bluesen har ett något märkligt riff som tema och Rich inleder varje inspelning med fyra takter kompakt trumuppvisning + dito solo efter pianosolot.

Att Rich inte tagit några större intryck av bopgenren blir än mer uppenbart i en annars unik session där Parker återförenas med de tidigare kollegorna Dizzy Gillespie, Thelonious Monk och Curly Russell. Man spelar tre av Parkers teman och han och Gillespie briljerar tekniskt och musikaliskt. Monk är i bästa bemärkelse sig själv medan Rich framhärdar i ett spelsätt som väl har sitt ursprung i den stil som Gene Krupa etablerat.

Här finns också 18 spår med ett band där Kenny Dorham, Al Haig, Tommy Potter och Max Roach alla tillhör musiker Parker tidigare valt att spela med. I Visa lägger congaspelaren Carlos Vidal betoningen på det första taktslaget vilket känns lite konstigt men är en mindre distraktion medan trombonisten Tommy Turks yviga stil blir märkligt udda i sammanhanget. Det som här kallas Tune X, Y och Z har tidigare utgivits med titlarna Diverse, Segment och Passport. Parkers geni kan jämföras med Mozarts vad gäller förmågan att variera en stilmässigt begränsad vokabulär så den känns musikaliskt fräsch och tidlös.

Ulf Adåker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.