Keith Jarrett: Multitude Of Angels

ECM (4cd) / Naxos / Tid: 220 min.
Keith Jarrett p. Insp. Teatro Communale, Modena, Teatro Communale, Ferrara, Teatro Regio, Torino, Teatro Carlo Felice, Genua, Italien 23-30 okt 1996.

Pensionerade jazzmusiker finns det inte många. Det är en del av jazzens mytologi att man – om man som musiker har skaffat sig något som kan kallas för en karriär – fortsätter att spela till dess att man faller. Några av jazzens största stjärnor har vunnit publikens hjärtan genom att insistera på att det konstnärliga uttryckets kvalitet är oförändrat högt upp i åren och det är bara till några få vi har tordats signalera att det inte alltid förhåller sig så.

Något tyder på att vi inte hamnar i detta dilemma när det handlar om den kanske största stjärnan av dem alla. Keith Jarretts framträdanden och inspelningar har under de senaste tio åren varit så sporadiska att man anar att han själv har kommit fram till en slutsats som för denna skribent är helt naturlig: Han har bidraget med så mycket musik i flera decennier, genrer och på en så hög nivå att denna nu, när han har rundat 70, skulle kunna rubriceras som ett livsverk. Det han har skapat under de 50 år han har varit verksam har en kvalitet och en beskaffenhet av nästan övermänsklig styrka. Detta livsverk kommer att bestå oavsett om Jarretts karriär inte avslutas förrän han faller ihop på scenen med stövlarna på. Inte minst för att hans producent, Manfred Eicher, och Jarrett själv – nu när man ser honom allt mer sällan i studion och på scenen – fortfarande kan ge ut musik från den tid i karriären där han igen, och åter igen, föreföll att toppa.

Dessa fyra nyutgivna solokonserter från fyra norditalienska städer hösten 1996 är alltså mer än 20 år gamla. De är intressanta och djupt fascinerande hela vägen igenom. De är de sista solokonserter Jarretts spelade med långa förlopp innan han från 1996 började dela in konserterna i avslutade ”stycken”. Under denna period slogs Jarrett med sin sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, men trots detta är framförandena lika friska och inspirerande som den allra första konserten av den här typen, den berömda Kölnkonserten från 1975.
Vi kanske inte blir lika överrumplade av denna musik som vi blev av Kölnkonserten. Men för denne lyssnares öron är Jarretts inspiration, fantasi, kontroll, variationsförmåga och förmedling av denna ”instant music” helt på topp. Hans vitalitet, såväl i tanke som i fysik, förefaller inte vara påverkad av att han på grund av sin sjukdom, som ännu inte hade diagnosticerats, befann sig i ett tillstånd av att detta” kanske är den sista musik jag spelar”.
Detta berättar Jarrett själv i cd-boxens noter där han också tillfogar att han här – till skillnad mot när han brukade säga det till sina studenter – för första gången måste säga det till sig själv och, menar han, lyckades med det.
I noterna skriver Jarrett att dessa tankar också kan ses som en efterrationalisering då han lyssnade till musiken 20 år senare. Men precis som han själv uppfattar utsagorna genuina gör även recensenten det. Alla de ingredienser vi känner från Jarretts tidigare solokonserter ”i ett stycke” (eller två) är närvarande.
Man kan som vanligt roa sig med att hitta fragment av europeisk romantik, barock, impressionism etcetera och från amerikansk musik i ett brett perspektiv. Man kan fråga sig om inte Jarrett är den ende betydande musiker som har kunnat uttrycka sig lika överbevisande i bägge dessa musikaliska sfärer. Men det är inte denna bredd som skapar själva mästerskapet i solokonserterna, det vet vi gott att han kan. Det är istället det sätt han sammansätter solokonserterna så att de består av ett helt förlopp på uppemot 60 minuter och framstår som ett helt stycke musik som aldrig förlorar i intensitet eller i det överlägsna utförandet. Han kommer lika obesvärat runt i temperament, i användningen av tonalitet och i frodig fantasi som – och nu tar jag munnen full – en symfoni av Mahler gör.

Som improviserande musiker har Jarrett naturligtvis, jämfört med Mahler, den fördelen att han är van till att föra ”naturalistisk” musik över i till och med mycket starka abstraktioner så att lyssnaren, trots utmaningen, accepterar att höra släktskapet mellan musikens komponenter, också när det tal om mer plötsliga brott på ett musikaliskt flow man annars trodde skulle vara evigt. Det är den förmåga Jarrett använder sig av när han, utan annan förberedelse eller förutsättning än sin på den tidpunkten gällande sinnesstämning, sätter sig vid pianot. Och – sjukdom eller icke sjukdom, tankar om karriärslut eller icke – vad han presterar dessa fyra kvällar i Norditalien är konst på nivå med allt annat han har skapat. Där finns en flirt med bel canto-traditionen i Modena-konserten (Modena är Pavarottis och Mirella Frenis födelsestad), där är otroliga abstraktioner i Genua, där är förfinade och delikata japanska stråk i Ferrara, men på alla ställena är variationen stor och organiskt framväxande och på alla ställena får vi vaggande, hackande och sugande grooves i sekvenser som snart avlöses av mozartsk lätthet eller av bagateller som smakar av Schuberts impromptuer – eller av tungsinnet och tvivlen från Gurdjieffs kaukasiska barndom. Och vi får bedårande epiloger, titellösa eller i form av Danny Boy eller Over the Rainbow. Det är stor musik av en man vi kanske inte får höra på en scen i Skandinavien igen.

Har man sagt Köln, måste man också säga Turin, Genua, Ferrara och Modena.

Peter H. Larsen

En reaktion på ”Keith Jarrett: Multitude Of Angels

  1. Hej Peter och tack för din inspirerande recension. Jag har läst dig tidigare i OJ och tycker alltid att du har bra på fötterna, när du framför dina åsikter. Fortsätt, precis som Jarrett, och skriv, du behövs, speciellt i denna tid, när jazzens recensenter faller ifrån.
    Det finns fortfarande ett visst agg mot Jarrett hos en och annan, helt naturligt. Men för många är det bara att konstatera att Jarrett har lyft pianospelet till oanade höjder och vill man spetsa till det, kan man säga att det har bara funnits en stjärna sedan Miles och Coltranes dagar, nämligen Keith Jarrett.
    Jag beställde skivan bums och hoppas att himmelriket är nära! Bästa hälsningar – Ronny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *