John Beasley: Presents MONK’estra, vol. 1

Mack 1113 / mackavenue.com / Tid: 54 min.
John Beasley arrcond, Bob Sheppard, Jeff Driskill, Justo Almario, Tom Luer, Tommy Peterson saxar, Bijon Watson, Willie Murillo, Ray Monterio, Brian Swartz, Gabe Johnson tp, Bill Reichenbach, Fransisco Torres, Wendell Kelly, Andy Martin, Ryan Dragon tb, Rickey Minor b, Ronald Bruner Jr dr. Insp. Los Angeles, USA 2016.

I fråga om utbud av ny jazzmusik har numera Europa övertagit ledarrollen från USA, det framgår bland annat tydligt av OJ:s skivrecensioner. Det betyder inte att jazzen är döende på andra sidan pölen. Det finns skivmärken som specialiserar sig på ny jazz (företrädesvis nätbaserade, som Mack Avenue Records). Och det finns mycket goda exempel på sådan, som till exempel storbandsmusiken på västkusten.

Den som pianist kände John Beasley är numera en sådan kalifornisk storbandsledare och arrangör, Anthony Brown och Mark Masters är andra. Samtliga dessa hämtar gärna sin inspiration i projekt från jazzhistorien som de också flitigt framför live. Thelonious Monks underfundiga musik har lockat många uttolkare i nutid, faktiskt fler än under hans livstid. Så har också Anthony Brown’s Asian American Orchestra fört samman gamla orientaliska instrument och dess utövare med en amerikansk pianolös ensemble med spännande resultat i albumet Monk’s Mood (OJ 1/2008). John Beasley har inte arrangerat sin musik lika Monk-nära för sitt ungdomliga men spelskickliga 17-mannaband MONK’estra. Den innehåller mer av dynamiskt modernt spel, ofta i unisona stämmor. På så vis ligger han närmare Mark Masters förhållningssätt i sina jazzhistoriska projekt med olika ensembler (OJ 3/2014, 3/2015).

För att uppnå önskvärt sound som han inte kan få fram i grundbemanningen anlitar Beasley också gästartister i enskilda stycken. I denna första volym spelar således Gary Burtons vibrafon en stor och effektfull roll framför allt i inledningsnumret Epistrophy. Några kompositioner är sällan spelade, som Oska T och Gallop’s Gallop. Den sistnämnda innehåller utsökta sektionsvisa stämmor. Att Little Rootie Tootie kan spelas i sambatakt har nog inte många tänkt sig. Det går alldeles utmärkt och är en av skivans svängiga höjdpunkter.

Monks kantiga och dissonanta pianospel baserades paradoxalt nog mera på swingtraditionen än på den bopiga omgivningen. Det är fascinerande hur Beasley orkestrerat denna intrikata musik och förvandlat den till nutida postbops storbandsmusik. Så annorlunda, men ändå med bibehållna klangfärger!

P-O Larsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *