Henders, Bob ”Loffa” – trombonist

27 april 1916 – 18 maj 1987

HendersBob

 

Bob Henders gjorde sig känd som en av de främsta jazzsolisterna på trombon under 1940-talet. Han blev sedan den förste i raden av svenska jazzmusiker, som engagerades i tyska radiostorband.

Bob ”Loffa” Henders föddes i Västervik som Elof Börjesson. Hemmet var musikaliskt och barnen fick tidigt lära sig spela. Lille Elof började på fiol och redan som tioåring kom han som något av ett underbarn med i Västerviks orkestersällskap. En fingerskada i tonåren gjorde att han övergick till trombon och på det instrumentet var han i stort sett självlärd.

I samband med värnplikten i Linköping kom han i kontakt med bröderna Walter och Rolf Larsson som, med Walter som kapellmästare, hade en orkester på Lampes musikkonditori. Efter muck våren 1937 engagerades han i den och följde sedan med på sommarturnén.

Det var inför den Rolf Larsson döpte honom till Bob Henders; bland musikerkolleger kallades han dock allmänt för Loffa. Hösten 1939 kom han till Stockholm och Arne Hülphers orkester på Fenix-Kronprinsen.

Därefter spelade han flera år med Seymour Österwalls orkester på Nalen där han blev en stor publikfavorit med sina fantasifulla, tekniskt drivna solon och så småningom även var populär jam session-ledare. Under 1940-talet erövrade Henders och George Vernon omväxlande  förstaplatsen bland trombonisterna i tidningarnas favoritomröstningar.

1948 slutade Henders hos Seymour och bildade en orkester tillsammans med klarinettisten John Björling på Salle de Paris. 1950 spelade han åter med Hülphers som satt samman ett storband för engagemang i Tyskland. Där fick Henders anbud att bli solotrombonist i storbandet vid RIAS (Radio I Amerikanska Sektorn) i Berlin, och han stannade  tio år i den orkestern som också gjorde flera världsomfattande turneer. 1950 fick han också ett tillfälligt vikariat i Duke Ellingtons orkester under dess gästspel Paris.

1960 återvände Henders till sin hemstad Västervik där han ledde ett eget band och ägnade sig åt pedagogisk verksamhet. Parallellt med detta pendlade han också till Stockholm, där han hade studiojobb. Senare ledde han Oskarshamns storband och Västerviks storband. Han spelade in i det sista och bland de många ungdomar han lotsade in i musikens värld fanns sedermera berömde trumpetaren Magnus Broo.

Artiklar:

Svenskt Stjärnalbum, OJ 6/1942
”Jag har alltid längtat hem”, Estrad 10/1960