Vivian Buczek: Ella Lives

Prophone Records (Naxos)
Vivian Buczek voc, Martin Sjöstedt p, Niklas Fernqvist b, Johan Löfcrantz Ramsay dr, Mattias Ståhl vib, Fredrik Lindborg bcl, ts, Peter Asplund tp, flh, Karl-Martin Almqvist ts. Insp. St Eriksplan 1 Studios, Stockholm, 17-18 februari 2017.

Legendaren och jazzsångerskan Ella Fitzgerald har en karriär lång som ingen annans. Hon föddes 1917, debuterade som sjuttonåring och avled 1996. Hon skulle alltså ha fyllt 100 i år om hon hade levat. Inför skrivandet av dessa rader tog jag för jämförelsens skull en titt i min skivhylla och fann skivorna Ella & Louis, Ella and Louis Again, Ella in Berlin och Ella Fitzgerald sings the Cole Porter Songbook. Volymmässigt ingen imponerande samling kanske med tanke på mängden av plattor Ella släppt under årens gång, (1950-1989) men de hör absolut till de skivor som inte bör saknas i någon skivhylla. Ella har efterhand blivit en inspirationskälla för de flesta kvinnliga jazzsångerskorna. Så också för Malmösångerskan Vivian Buczek vars framsynta pappa tidigt försedde sin unga dotter med ett exemplar av legendariska Ella in Berlin. Ella Fitzgerald tillhör de ganska få jazzartister som fått ett betydande kommersiellt värde, till stor del tack vare hennes agent och manager Norman Grantz som alltid förstått sig på både jazzens artistiska uttryck och dess möjligheter till avkastning.

För Buczek har tiden nu kommit att hundraårshylla sin idol, the First Lady of Song.
Albumet har fått titeln Ella Lives och som omfattar elva spår, varav tre är jazzstandards ur Ellingtonmappen, odödliga Misty, skriven av Errol Garner och ytterligare sju sånger hämtade ur the American Songbook med bland annat upphovsmän som George Gershwin och Cole Porter.
Buczek har klokt nog valt att närma sig den fitzgeraldska repertoaren lite från sidan. För ändamålet har hon gett pianisten och arrangören Martin Sjöstedt uppdraget att klä de elva utvalda låtarna i nya dräkter. Sjöstedt och hans trio förstärkta med några av den svenska jazzelitens mer säkra kort tar sig an de ibland ganska intrikata arrangemangen med frenesi. Resultatet är slående, hör bara på Lady Be Good som i mina öron påminner en del om John Kirbys lilla band. Av de gästande artisterna är det Mattias Ståhl och hans vibra som tilltalar mig mest. Han är glädjande nog också den som är flitigast i elden på till exempel Yesterdays och It’s Alright With Me. Hans sköna klanger hörs även på The man I Love är bra exempel, liksom dem från Fredrik Lindborgs basklarinett. I The Very Thought of You får vi höra Karl-Martin Almqvist med ösjazz i tretakt. Almqvist kunde gärna fått lite mer utrymme. Likaså Peter Asplund som inte har så många svenska övermän. Things Ain’t What They Used To Be bjuder på Vivian Buczek som här lagt Cootie Williams sordin på sin scatröst. Vad jag kan höra så har Martin Sjöstedt nu lämnat pianopallen för att greppa sin bas för en duell med trions basist Niklas Fernqvist.

Vivian Buczek kan vara stolt över sin Fitzgeraldhyllning och jag tycker att hon utvecklats en hel del under den tid jag följt hennes karriär. Jag saknar dock sånger som A-tisket A-tasket och Mack the Knife som ju Ella Fitzgerald är så förknippad med. Martin Sjöstedt kunde säkert förnya även dessa låtar.

Stig Linderoth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *