Jari Haapalainen Trio: Fusion Madness

Moserobie (Plugged)
Jari Haapalainen dr, Per Texas Johansson ts, Daniel Bingert b, Mirko Koehler v (en låt). Insp i Berlin.

Det börjar med hihatrassel och en stegrande tenorsaxofon och avslutas med en recitation av ett tyskt poem. Jari Haapalainen Trio fortsätter att bombardera oss med krängande, galen och välspelad avant-jazz-rock. Nu kommer andra albumet, Fusion Madness. Konceptet är det samma som på Fusion Machine från förra året, men det är mer utvecklat och varierat. Ofta handlar det om korta rytmiskt ganska kantiga låtar där Johansson jazziga tenorsaxofon står för riffet, Daniel Bingert bas för den gungande rockkänslan medan Jari Haapalainen är den som håller ihop det hela med sin exakta och avancerade rytmik. Det svänger och är roligt att lyssna på. Man blir glad och överraskad, som på den korta snabba vansinnesfärden Ich liebe meine Mutter (Jag älskar min mamma). Man kan också lunka med i Tårar av stolthet och glänta på dörren till den lugna galenskapen i en Jim Jarmusch-film med John Lurie och Tom Waits. Just Lurie är intressant i sammanhanget, han fanns med som saxofonist i kölvattnet av no wave-scenen i New York på 80-talet när det experimenterades friskt med jazz och rock och allt möjligt i kretsarna runt John Zorn, Elliot Sharp och scenen Knitting Factory. Den rytmiska kantigheten hos JH3 återfinns ju exempelvis hos en grupp som mitt gamla favoritband Mofungo.

Nåväl, nu återvänder vi till nutid. Under den knappa halvtimme som Fusion Madness varar spelar de 12 låtar. På i stort sett allihop finns någon knorr, men JH3 lyckas undkomma det plojaktiga, det känns ärligt hela vägen igenom. Några favoriter är I det där Johansson superventilerar till mysigt gungande komp, den skitiga postpunkiga Take Protection, pang-på-rödbetan-kompet i den uppstressade Hann inte handla samt den avslutande och mystiska Amnesie versus hausaufgaben där Mirko Koehler reciterar inlevelsefullt.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *