Gyllene Skivan till Ellen Andersson Quartet

Foto: Spyros Vangelakis

Ellen Andersson Quartet vinner 2016 års Gyllene Skiva med sitt debutalbum I’ll be Seeing You. ”Vilken ära alltså! Otroligt roligt”, säger Ellen Andersson när OJ träffar henne för en intervju. Med ett modernt sound lyfter de in sina jazzstandards i nutiden.

Att ett debutalbum vinner Gyllene Skivan tillhör inte vanligheterna. Men det var något speciellt med Ellen Anderssons album när det kom i september, det är helt klart. Ellen Anderssons röst, Anton Forsbergs gitarr, Hannes Jonssons bas och Sebastian Brydniaks trummor lyckades hitta ett modernt sound för de jazzstandards de spelade. Albumet fick fina recensioner litet överallt och det fick en hel del uppmärksamhet. Till och med amerikanska Downbeat skrev en artikel om kvartetten. Och i grannlandet Danmark har skivan uppmärksammats stort med artikel i Jazz Special och ett frekvent spelande i den danska radion. Bland OJ:s läsare gick albumet dessutom hem ordentligt och det blev en klar favorit i omröstningen, vilket också gjorde att det vann Gyllene Skivan.
Trots sin hittills korta karriär har Ellen Andersson hunnit jämföras med både Billie Holiday och Diana Krall. Och hon är överväldig av uppmärksamheten. När OJ träffar henne i mars är det en ödmjuk sångerska vi träffar och sällan tar hon i och framhäver sig själv. Snarare är hon lite försiktig i sin framtoning. Men självklart är hon medveten om att det är många som jämför hennes sound med Billie Holidays.
– Det där är ju lite roligt. Jag har ju så klart lyssnat på Billie Holiday, men jag har lyssnat betydligt mer på många andra, om man säger så. Och det är ingen som jag har valt att påverkas av, eller vad ska jag säga. Jag skulle aldrig säga att jag försöker låta som någon annan. Jag har svårt att låta personlig om jag ska försöka låta som någon annan. Det är ingenting jag eftersträvar. Sedan är det klart att det säkert blir så ändå, säger hon.
Och nördat har hon gjort, men hon har mer lyssnat efter hur saker låter, hur en sångerska svänger mot ett specifikt komp, än försökt att härma en stor röst.
– Eller att kopiera, hur låter egentligen den här trumpetaren, kan jag låta ungefär likadant. Sådana saker har jag laborerat mycket mer med, säger hon.
På frågan om hur hon själv skulle beskriva sitt sätt att sjunga har hon svårt att svara. I generella termer säger hon dock att hon har en väldig kärlek till tajm och rytm.
– Det låter konstigt när man säger så, men det är det [tajm och rytm] som jag har fokuserat mycket på i alla fall. Men också det här med improvisation, det ligger mig varmt om hjärtat att uttrycka mig utan ord också. Sedan vet jag inte riktigt om det beskriver hur jag sjunger. Det är mer sakligt. Jag har svårt säga hur det låter, säger hon.

Foto: Spyros Vangelakis

I’ll be Seeing You är ett album med uteslutande kända standardlåtar. Titellåten av Sammy Fain och Irving Kahal skrevs exempelvis redan 1938 för Broadwaymusikalen Right This Way och är sedan upptagen i många artisters repertoarer. Inte minst Billie Holiday har sjungit den. Vidare finns låtar som You’ve Changed, Gloomy Sunday och Smile med på skivan som har sammanlagt nio spår. Likt många andra jazzsångerskor har Andersson samlat på favoritlåtar som hon har sjungit. De har legat där i bagaget och när det var dags att spela in en skiva plockades de lägligt fram. Några väldigt speciella relationer till låtarna har hon kanske inte enligt egen utsaga. Men Gloomy Sunday hade exempelvis trumslagaren Daniel Fredriksson med sig när han gästade Skurups folkhögskola under tiden hon gick där för några år sedan.
– Det var en en låt jag fastnade för direkt och tänkte ”Den här ska jag göra någonting med senare”. Det är en så bra låt tycker jag. Den är så hemsk, men fantastisk. Den griper tag om en, säger Ellen Andersson.
En låt som skiljer sig från de andra är Charlie Parkers Au Privave där Andersson improviserar utan ord.
– Jag är mycket för improvisation. Jag tycker att det är väldigt roligt och det har alltid fallit sig ganska naturligt att inte behöva sjunga text. Att improvisera går faktiskt lika bra på sång också. Det tycker jag är värt att få fram lite mer. Det finns många vokalister som gör det, men ibland kan jag känna att många kommer i skymundan. Men det har funnits en tradition med refrängsångerskor och hela den biten, där det kanske är naturligt att man sjunger sitt tema och sedan tar ett steg tillbaka. Det är ju inget konstigt, för så har det varit. Men att ha det här valet att faktiskt kunna påverka lite när som helst, det tycker jag är en viktig del för mig i alla fall, säger hon.
– Det är kanske konstigt, men jag har alltid tyckt att det har varit roligare med de här gamla låtarna än att sitta och skriva. Därför föll det sig ganska naturligt att bara välja att göra det, svarar hon på frågan om varför hon väljer att spela standards.
Visst skulle det ha varit roligt med ett album med egenskriven musik menar hon, men det kändes inte aktuellt för kvartetten när de spelade in skivan i januari 2016, de valde att sätta egen prägel på andras låtar istället.
– Vi har försökt att hitta låtar som är enkla men ändå har ett djup så att man kan göra dem till sina egna. Det har varit väldigt viktigt för hela gruppen, att det är kul om man hör att ”aha, det var den gruppen som spelade”, att man ändå kan sätta sin prägel. För det finns ju hundra miljarder versioner av de här gamla låtarna, och de är fantastiska många av dem och det är kul när det går att göra någonting som låter som en själv i någon annans låt.

Foto: Spyros Vangelakis

Vem är hon då Ellen Andersson? Hon föddes 1991 och växte upp i Linköping. I föräldrahemmet spelades mycket musik, fadern lyssnade på jazz. Att hon hörde så mycket jazz under uppväxten tror hon är en av orsakerna till att hon själv började lyssna lite senare. Musiken fanns runt omkring henne, hon gick i musikklasser i grundskolan med mycket körmusik och sedan på musikgymnasium där popmusiken tog överhand. Efter gymnasiet sökte hon sig till jazzlinjen på Sommenbygdens folkhögskola i Tranås. Hon hade alltid sjungit men upptäckte nu att hon verkligen gillade att sjunga jazz, det kändes bra för rösten och det passade henne. Och även om hon spelar en del piano är det sångerska hon är. Folkhögskoleåren blev sedan fler, hon gick vidare till Lunnevad utanför Linköping och sedan till Skurup i Skåne.

Det är på Skurup som sedan Ellen Andersson Quartet bildas. Alla fyra medlemmarna gick där och de gick ut för bara ett par år sedan, 2015. De spelade mycket tillsammans och på skolan kunde de gå in i sin ”egen bubbla” som Andersson uttrycker det. De får några spelningar och inser att de har ett sound som de gillar. Men att svara på vad det är som gör kvartetten så speciell är inte lätt. En del av svaret ligger nog i sättningen menar hon ändå. Att ha en gitarr med i stället för piano skapar ett ovanligt sound.
– Det blir ett litet mer öppet med gitarr, mer space än med ett stort piano. Så jag får ju mer plats på det sättet, om jag får säga det själv. Jag tycker att det är gôtt att det är lite mer space i ljudbilden. Men sedan, alltså arrangemangsmässigt, har vi nog bara försökt att göra någonting som låter lite fräscht och nytt, men ändå hålla oss kvar vid de här gamla standardlåtarna, man får ju inte bryta ner dem för mycket. Det handlar mer om att sätta en ny touch på det. För åt det lite modernare går det ju åt i soundet, säger hon.
Det är också på Skurup som idén om att spela in en skiva föddes.
– Vi kanske ska göra en skiva av det här började vi tänka, för det låter ju liksom gôtt, det här gillar vi. Vi tänkte först göra det själva på eget bolag och inte göra någon stor grej av det. Vi ville ha det här, vårt sound, på något fysiskt, det var tanken. Jag hade inte en tanke på att det ens skulle skrivas någonting om den. Men sedan blev det bara större och större. På Skurup hade vi absolut inte all repertoar, men sedan har vi fortsatt att traggla vid sidan av. Vi började nosa på allt man ska göra när man ska släppa en skiva, det finns hur många saker som helst som man ska ha koll på. Men vi gjorde det och sedan kom vi fram till studiodagen. Vi spelade in den i Köpenhamn. Och där hade vi faktiskt en hel vecka och det var skönt. Det var en väldigt trevlig upplevelse, det kan ju ibland bli så att man i studio får vara uppe i ett dygn för att hinna bli klar. Men det var skönt, musiken fick ta tid.

På skivan gästspelar trumpetaren Peter Asplund och altsaxofonisten Oilly Wallace. De kände ingen av dem före inspelningen. De tänkte att musiken skulle nå ytterligare en dimension med en blåsare eller två.
– Vi började tänka på vem som skulle passa in. Då tänkte vi Peter Asplund, han är ju en fantastisk musiker och både Anton [Forsberg] och jag har lyssnat mycket på honom och hans konstnärskap, artisteri och sound är ju väldigt utmärkande tycker jag, hans sätt att spela och fraser. Vi tyckte att det hade varit jättefint om hans spel var med på plattan. Så vi frågade honom och han ville det. Så enkelt var det, och det var jättekul.
Oilly Wallace hade Andersson hört på ett jam och fattat tycke för hans spel. Och de lyckades få med honom också. Wallace och Asplund spelar på tre låtar var.
När skivan sedan skulle släppas blev det inte på eget bolag.
– När vi letade efter distributörer kom Naxos in i bilden och då blev det till slut att Prophone släppte albumet. Då vi fick erbjudandet var det jättekul, så det hoppade vi på och det är vi glada för, berättar hon.

Vad händer nu då, vilka planer har hon? Ingenting är klart än berättar hon.
– Vi är otroligt glada för att den här skivan verkar ha nått fram till många och att folk verkar uppskatta sättet vi förhåller oss till den här musiken på. Självklart finns tankarna på nästa skiva alltid i bakhuvudet – men först och främst vill vi låta den här skivan och musiken på den gro ordentligt. Jag ser fram emot att spela mer live och att få möta publik runtom i Sverige och utomlands – att spela in och släppa skiva är fantastiskt, men för mig är mötet med publiken och att få göra musik i stunden på scenen det allra viktigaste.

Foto: Spyros Vangelakis

OM ELLEN ANDERSSON

* Aktuell: Fått Gyllene Skivan för I’ll be Seeing You med Ellen Andersson Quartet (Prophone).
* Född: 1991 i Linköping.
* Bor: Stockholm, men är ofta i både Linköping och Köpenhamn.
* Andra projekt: Är med i vokalgruppen Touché i Köpenhamn.
* Lyssnar på: Blandat, mest jazz. Cahrlie Parker, John Coltrane, gitarristen Jonathan Kriesberg. Också på Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald.
* Inspirerad av: Framförallt av att lyssna på bra livemusik. Men också sångerskor som Ella Fitzgerald och Diana Krall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.