Scorch Trio: XXX

Rune Grammofon (4lp) / www.runegrammofon.com / Tid:
Raoul Björkenheim el-g, el viola da gamba, Ingebrigt Håker Flaten el-b, b, electronics, Paal Nilssen-Love d, perc. Insp 2000-2007 på olika ställen, studio och live.

Frågan är om vi ännu har insett vidden av det sena 90-talet och vad som kom där ur? En ung generation jazzmusiker och improvisatörer tog sig fram med nya idéer. Det var idéer som lika mycket stred mot mainstreamjazzens stiliserade ideal som den fria improvisationsmusikens frånvaro av rytmisk stadga eller den mycket stelbenta genreindelningen. Former luckrades upp, fylldes med nytt innehåll. Skådeplatsen var hela världen men mycket hände i Norden, Bugge Wesseltofts med flera experimenterade med elektroniska inslag i nu-jazz, Mats Gustafssons tillförde kraft och djup groove i frijazzen och inte minst radarparet Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love utvidgade sinnebilden av vad en rytmsektion kunde vara. Duon kom att lägga den rytmiska grunden för nyskapande grupper som Atomic, The Thing och Scorch Trio.

När nu Rune Grammofon nu släpper kvadrupel-lp:n XXX med powertrion Scorch Trio visar Håker Flaten och Nilssen-Love tydligt att de inte ”bara” var några kompande musiker utan solister och improvisatörer i lika stor utsträckning som den finländske gitarristen Raoul Björkenheim, även om gitarren ofta tar det ljudliga kommandot. Scorch Trio spelar en rent smärtsamt energisk musik med extremt effektivt samspel. Att de har jämförts med Jimi Hendrix Band of Gypsies är träffande, i vissa avseenden handlar det dock om en betydligt råare variant enligt mig. Det kollektiva uttrycket möter det individuellt drivna på ett sällsynt hårdnackat sätt. I det energifyllda och stenhårda pågår dessutom ett subtilt samspel där de tre musikerna verkligen lyssnar och svarar på varandras inspel.

XXX är något av ett retrospektiv för åren mellan 2000 och 2007 då Paal Nilssen-Love var medlem i gruppen. De tre första skivorna på Rune Grammofon är med förutom några spår som möjligen inte rymdes på dessa lp-utgåvor. Dessutom en tidigare outgiven radioinspelning från Finland från januari 2000. Debuten Scorch Trio (ursprungligen släppt 2002) är massiv och full av dramatik. Det är jazzinfluerat, inte minst i Björkenheims trots allt avrundade gitarrklanger och korta toner, men det förflyttas samtidigt mot rocken i attityd och sound. Tätt, myllrande och hårt. Basen driver på och det polyrytmiska trumspelet är bländande. Luggumt från 2004 är inte lika massiv, influenserna från Hendrix känns tydligare och Björkenheim är både riktigt bluesig och rockig. Soundet är skitigare, mer tjutande och gitarrtonerna inte lika jazzigt korthuggna. Överlag är energifördelningen mer varierad, ibland nästan avslappnat med en öppen ljudbild. I låten Furskunjt visar Håker Flaten sin fantastiska förmåga att driva på samtidigt som han låter tonerna liksom hänga kvar som inbjudande avsatser för de andra. På Brolt (2008) tillförs elektronik och musiken vecklar ut sig i flera olika riktningar. Björkenheim spelar till och med elektrisk viola da gamba på en låt och för in ett svävande och mystiskt element i musiken. Annars en hel del hardcore bluesrock och även lite boogiegitarr…
Sammantaget är det tre album som slog världen med häpnad när de kom och borde så göra även idag!

När vi kommer till inspelningen från 2000 är den inte lika övertygande. Självklart finns det många givande stunder, men den organiska och rent skälvande känslan jag får av övriga tre infinner sig inte. Detta även om ingredienserna av Hendrix-gitarr, jazz, rock, experiment och mörk svävande ambience finns med i brygden. De lyckas inte riktigt binda samman det till en helhet, men visst fanns embryot till något stort.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *