Tre kvällar i det fria med Listen Up!

ZU. Foto: Rikard Rehnbergh

Listen Up!: ZU
Fasching, Stockholm, 10 maj 2017.

Listen Up!: Radian
Fasching, Stockholm, 12 maj 2017.

Listen Up!: Fire!
Fasching, Stockholm, 13 maj 2017.

På väg till jazzklubb Fasching stannar jag till vid nybyggda Musikhögskolan och får syn på ett John Cage-citat som lyder ”There is no such thing as silence”. Ironiskt, ty tystnad är rena motsatsen till den konsertserie som saxofonisten, improvisatören och kompositören Mats Gustafsson presenterat under våren. Nej, Listen Up! handlar om frijazz i såtillvida fri form – anarkistiskt, punkigt, hårdrockigt, metalliskt och galet högljutt – att frågan om det ens är jazz blir relevant.

Trion ZU med Rom som bas kallas i programbladet felaktigt för anarkopunkfrijazzare. Musiken är snarare en form av svartmetalljazz med hetsigt batteri, blytunga basgångar och en barytonsaxofon som growlar och domedagsskriker likt den djupaste och gällaste metallaren.
LP-skivan jag får med mig under armen heter också Carboniferous, engelska för Karbon, den geologiska period som går under namnet ”kolets tidsålder” då dagens kontinenter var samlade i två: Laurussia och Gondwanaland. Och det är träffande för ZU: sotigt, solkigt, skitigt, skrikigt och djupt ned i myllan.
De tre svartklädda musikerna ger allt i en frenetisk och extatisk yra. Massimo Pupillos bas växlar mellan just bas och gitarr.
Det ger musiken ännu en dimension, som ännu en medlem. Även Luca T. Mai spelar på ett brett register; hans barytonsax pendlar mellan dova avgrundsvrål och höga drillar. Och svenske batteristen Tomas Järmyr, som sedan 2015 av och till spelat med ZU, slår ömsom stenhårt, ömsom marmormilt. Det femtonåriga bandet får till slut sällskap av Mats Gustafsson. Nu blir det barytonsaxbonanza, eller som Gustafsson säger: ”Otroligt att bord och stolar står kvar!”

Radian: Foto: Rikard Rehnbergh

Två kvällar senare är det dags för en något yngre trio. Radian grundades i Wien 1996 och har sedan dess utforskat stilar och överskridit genrer som jazz, electronica, post- och krautrock. I Radians musik möts Kraftwerk och Karlheinz Stockhausen, Supersilent och Einstürzende Neubauten, både bakåt- och framåtblickande med andra ord. Det mesta av konsertmaterialet är från senaste, hyllade fjolårsskivan On Dark Silent Off.
Martin Brandlmayer är exakt i sitt trumspel, vore han schweizare skulle det ligga nära till hands att jämföra honom med ett kvalitetsur. Dessutom slår han med klubbor – som vanligtvis används till vibrafon och xylofon – och inte stockar. Medan hans namne Siewert samtidigt spelar el- och lapsteelgitarr samt leker med allsköns elektronik gör han likaledes med cymbaler, kulor och kedjor. Konsertens behållning är att se hur de pular med och pillar på sina instrument. Basisten John Norman håller en låg profil.

Dessvärre har jag svårt att komma in i musiken och bli delaktig i konserten. De tre medlemmarna lider något för mycket av syndromet ”shoegazing”, det vill säga att de hellre tittar ner på sina skor (läs: instrument) i stället för att då och då titta upp och se publiken, läsa av dess reaktioner. Det blir en aning för introvert och introspektivt.

Fire!. Foto: Rikard Rehnbergh

Kvällen därpå är det huvudpersonen själv som brinner: Fire! har sedan starten 2009 varit ett kompromisslöst och professionellt band oavsett om de är tre, som under kvällen, eller trettiotre i ensemblen, oaktat om de levererar frijazz eller grooverock, noise- eller experimentmusik. Nyligen komna från skivstudion och uppsättningen av Barbro Lindgrens ”Molnens bröder” på Dramaten tycks trion vara i högform.
Spelningen är under timmen varför det kan misstänkas att det är den nya plattan publiken bjuds på. I vilket fall är det mycket groovebetonat och tydligt influerat av sent 60-, tidigt 70-tal. Tänk trior som The Jimi Hendrix Experience, Cream och The Spencer Davis Group.
Trummisen Andreas Werliin har inte bara frisyren utan även slagen och rytmen från den epoken, Johan Berthling pumpar på hårdrockstungt på basen och Mats Gustafsson blåser sig själv svettig medan han byter från barytonen till basen via tenoren.
Som bortblåst är de tidiga plattornas experimentella ljudbild à la Jim O’Rourke & Thurston Moore. Nej, det här är ren rock.

Som avslutning på giget går halva ensemblen från ”Molnens bröder” runt i lokalen med små elektroniska manicker i händerna. Spejsat och roligt! Som avslutning på Gustafssons värdskap på Fasching kommer tunga Hedvig Mollestad Trio samt Gush med Sven-Åke Johansson (22 maj). Och inlett dessa tre kvällar har tre improviserande damer gjort: saxofonisterna Anna Högberg och Signe Dahlgreen samt vokalekvilibristen Sofia Jernberg. Bra där, Gustafsson!

Rikard Rehnbergh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *