Cadentia Nova Danica: Cadentia Nova Danica

Storyville / www.storyvillerecords.com / Tid: 45 min.
Hugh Steinmetz tp, Kim Menzer tmb, John Tchicai, Karsten Vogel as, Steffen Andersen, Finn von Eyben b, Bo Thrige Andersen d, Giorgio Musoni perc. Insp på Montmartre i Köpenhamn i augusti 1966.

1966 återvänder altsaxofonisten John Tchicai till Danmark. Han har fyra år i New York bakom sig där hans karriär tagit helt osannolika vägar i avantgardet i New York. Han har spelat med Bill Dixon, med Don Cherry och Archie Shepp i New York Contemporary Five, med Roswell Rudd i New York Art Quartet, med John Coltrane, med Carla Bley och de andra i Jazz Composer’s Orchestra.

Tillbaka i Danmark tar Tchicai tillvara på erfarenheterna och skapar sitt för danskt musikliv så betydelsefulla Cadentia Nova Danica med mestadels inhemska musiker. Och de är inga duvungar i sammanhanget, flera av dem har spelat med pionjärerna Contemporary Jazz Quartet och är drivna i frijazzens och den fria improvisationens tecken. Här – på Jazzhus Montmartre i augusti 1966 – handlar det dock om såväl improvisation som tydliga kompositioner, utmanande och konstruktivt slits musiken mellan dessa poler. Musikens drivkrafter går att hitta i såväl starka melodier som i förändrade densiteter. Men det mest anmärkningsvärda är ändå hur kompositionerna bygger in droner, konstmusikaliska former och ett ganska europeiskt tänkande i musiken, samtidigt som Giorgio Musonis slagverk sätter stark men inte allomfattande prägel. Musiken står därmed på flera geografiska fundament, den afrikanska rytmiken, det europeiska formspråket och frijazzen från avantgardets USA. Den inledande dronen i altsaxofonisten Karsten Vogels Inside Thule påminner snarare om italienska Nuova Consonanza än om frijazz, och John Tchicai – som ofta beskrivs som den lugne avantagardisten – visar i sitt a capella solo i den egna Kirsten att bilden är betydligt komplexare än så. Bara det att han allena spelar solo 1966 visar ett framåtblickande synsätt som var få förunnat. Samtidigt är det en väldigt kollektiv musik där man lätt och obekymrat tappar bort sig i tanken på vem som är vem. Men ingen är ändå glömd i denna oktett med dubbla altsaxofonister, trumpet, trombon, dubbla basister, trummor och slagverk.

Att Storyville nu släpper denna inspelning som gjordes av trumpetaren Hugh Steinmetz är fantastiskt. Musiken är rent löjligt fräsch och står oerhört stark än idag.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.