♥ Eve Risser White Desert Orchestra: Les deux versants se regardent

Clean Feed CF399CD / Tid: 72 min.
Eve Risser p s, Sylvaine Hélary fl s, Antonin-Tri Hoang as cl bcl, Benjamin Dousteyssier ts bss, Sophie Bernado fag s, Eivind Lønning tp, Fidel Fourneyron tb, Julien Desprez g, Fanny Lasfargues b s, Sylvain Darrifourcq tr p. Insp. Studio MidiLive Villetaneuse, Frankrike augusti 2016.

Pianisten/kompositören Eve Risser är ännu inte ett etablerat namn i Sverige, däremot har hon spelat här i flera olika konstellationer, med till exempel duon Donkey Monkey och kvartetten The New Songs. Bland de svenska musiker hon har samarbetat med kan Sofia Jernberg, David Stackenäs, Joel Grip och Andreas Werliin nämnas.
Nu leder hon sin egen grupp, White Desert Orchestra, en korsning mellan ett litet storband och en kammarensemble bestående av tio yngre musiker utan behov att bekänna sig till en viss typ av musik. Eve Risser inspirerades att skriva musiken på debutskivan efter att ha besökt Bryce Canyon i Utah, USA, genomförde kompositionsarbetet med statligt kulturstöd och fullbordade processen genom en tredagars inspelning i augusti 2016.

Musiken kännetecknas av dynamisk kraft, eftertänksam precision och energisk entusiasm, vilket går att höra redan i det episka titelspåret, som inleder albumet. Även om solisterna genomgående gör goda insatser är det kollektivet som vinner i längden. Som lyssnare tycker jag redan under första lyssningen om det jag hör och tänker att det här en bra musik som jag troligtvis kommer att återkomma till då och då. Det är då det händer.
3.47 in i tredje låten, Eclats, briserar musiken. Benjamin Dousteyssier pressar ut ett trycklufts-giss med en sanslös urkraft ur sin bassaxofon, tiden stannar och allt som är viktigt i nuet är den frenetiska upprepningen av tonen giss i föränderliga variationer under tjugo sekunder. En person, ett instrument. Musikalisk magi. Jag spelar omedelbart passagen igen. En gång till. Ytterligare en gång. För mig är denna korta passage skivans epicentrum, men ett antal lyssningar senare faller allt fler pusselbitar på plats och hela albumet växer.

Eve Rissers förhållande till komposition verkar avspänt och öppet. Inget fel på vanliga ackordföljder eller melodier, men inte heller på obändiga djärvheter. Musiken växer på ett organiskt sätt där kompositörens vilja förstärks av såväl det individuella som det kollektiva.

Thomas Olsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.