Nils Landgren öppnade sommarjazzen på Artipelag

Foto: Anders Wenström

Nils Landgren
Artipelag, Gustavsberg, 10 juni 2017.

En vacker fredagskväll i juni, svensk försommar, stockholmsk skärgård och emotsedd premiär för Artipelags sommarserie av jazzevenemang. Och få kunde med större självklarhet ha stått för upptakten än maestro Landgren, suveränt uppbackad av kapellmästare Max Schultz i eminent sällskap av kreativt samspelta Calle Bagge (p), Martin Höper (b) och Chris Montgomery (tr).

Artipelags jazzsommar bjuder på fem konserter under lika många veckor med Max Schultz et consortes bakom/med Anna Sahlene (17 juni) – då sommarens husband vässas med Håkan Broström (sax) och Leo Lindberg (keyboards) – Lisa Nilsson (28 juni), Svante Thuresson (5 juli) och som avslutning den 12 juli Rigmor Gustafsson. En prunkande bukett som säkert kommer att göra resan ut till Värmdö mödan värd. Om nu inte bara själva besöket i sig på denna undersköna plats skulle räcka…

Artipelags kolmörka så kallade Artbox fylldes den här kvällen helt upp till brädden av busslaster från huvudstan och förstås en del jazzälskare och Landgren-beundrare från ö-världen omkring. Trots att sommaren stod i full blom utanför. Men det glömde vi lätt bort när de fem på scenen började trä upp ett pärlband av låtar ur en repertoar som pricksäkert gav kvällens publik vad den önskade sig.

Vi blev omfamnade av ett knippe standards med hög igenkänningsfaktor som This Masquerade, Killing Me Softly, The Nearness of You och Nature Boy, sistnämnda härligt uppdaterad med en lågmäld inledning som efterhand nådde en kokpunkt via Nils fräckt modulerade trombon. Andra höjdpunkter kom med en ”stomptassande” version av Herbie Hancocks Stars in Your Eyes och odödliga souljazzklassikern Walk Tall från Nat Adderleys ymnighetshorn runt 1960. Och allt – nästan – med Nils sensitivt ljushylta tenor som ”silver lining”.

Och så fick Nils – som alltid med påtaglig och smittande publikkontakt – hela publiken på sångarhumör i BB Kings Same Ol’ Story, Same Ol’ Song och på fötter i funkösiga Ain’t Nobody Messing.

Och dansanta fötter kom väl till pass när vi – upprymda av en riktigt fin konsert – kom ut ur Artboxen till ett milt försommarregn …

Anders Wenström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *