Polarpristagaren Wayne Shorter har inte slagit sig till ro

Foto: Robert Ascroft

Wayne Shorter får Polarpriset 2017. Det är en stor ära, säger han till OJ:s Magnus Nygren. 83 år gammal har Shorter inte slagit sig till ro. I sommar blir det turné, han jobbar med en opera tillsammans med Esperanza Spalding och ett nytt album kommer under sensommaren med kvartett, kammarorkester och en medföljande grafisk roman. Intervjun är publicerad i det kommande numret av OJ.

Wayne Shorter vid Polar Talks. Illustration: Martin Ehrling

Saxofonisten och kompositören Wayne Shorter har haft en fullständigt fantastisk karriär. Han var med i Art Blakey’s Jazz Messengers, i Miles Davis 60-tals kvintett, spelade in soloskivor för Blue Note, bildade Weather Report tillsammans med Joe Zawinul och har sedan mer än femton år tillbaka en framgångsrik kvartett som han turnerat med och spelat in skivor. Plus alla samarbeten med alla från Milton Nascimento till Joni Mitchell och Steely Dan. Borde det inte räcka? Nej då, inte när det handlar om Wayne Shorter.
När han kommer till Sverige för att ta emot Polarpriset är dock inget spel inbokat berättar han ett par veckor innan själva prisutdelningen går av stapeln den 15 juni. Han kommer med sin fru och stannar i två tre dagar. Men något spelande blir det alltså inte.
– Men jag tror att Esperanza Spalding kommer att vara där också. Vi arbetar med en opera tillsammans. Hon arbetar med handlingen, librettot, och vi samarbetar med ett operasällskap, Philadelphia Opera Company. Det är dagens nyhet, säger han från sitt hem i Los Angeles.
Och det är han själv som skriver musiken.
– Ja, det är en utmaning – låt oss göra en opera! Jag tänker på världen, det globala. Det är en stor ära att åka till Sverige, och känslan jag vill tillföra operan är den växande och utvecklande känslan som kommer från ert land. Vi får sällan höra nyheterna om de verkligt goda sakerna som sker i olika länder. Vi måste se upp med ”the fake news”, skrattar han.
Även om han inte hört talas så mycket om priset innan han fick det, visste han en del. Som att det har en koppling till Abba.
– Det är mycket fint, och det går verkligen i linje med landet Sverige, själva tanken och ursprunget och temperamentet och medvetenheten i ert land. Det är högst passande att detta pris har sitt ursprung i Sverige. Det känns självklart. Det hade inte kunnat komma härifrån, säger han och syftar på hemlandet USA.
– Jag vill på något sätt överföra det som händer kring Polarpriset till USA. Vi har en publicist här i Amerika och hon kommer att ta med sig nyheten tillbaka hit på ett uppriktigt sätt. Inte så mycket om mig själv, utan mer som ett försök att öppna ögonen på folk här.

Sedan mer än 15 år tillbaka leder Wayne Shorter sin kvartett med pianisten Danilo Perez, basisten John Patitucci och trumslagaren Brian Blade. Att det fungerar så bra beror enligt Shorter på att gruppen vilar på ett ömsesidigt förtroende. Samt att de inte odlar sina egon vid alla tillfälle. Deras egon ska istället tjäna mänskligheten anser han. Det är en utmaning, men utmaningar är nyttiga.
– Och det finns inget som kallas misstag, det finns inget som … liknar något budord när vi spelar. Det finns inga budord, bara förtroende och möjligheter. Och avbrott, vad som låter som ett avbrott när vi spelar, det är inget avbrott, det är en möjlighet, det är en kreation, berättar han inlevelsefullt.
Under juli månad kommer de att turnera med kvartetten. Och senare i sommar släpps hans nya skiva. Den är redan inspelad och den kommer att vara annorlunda utlovar han.
– När du hör vårt nästa album kommer du att fråga dig, har de blivit galna. Men ni från Europa och Sverige, ni kommer att förstå. Men kritikerna, en del av de äldre kritikerna, säger: ”om det inte låter som jazz, så är det inte jazz”. Det uttrycket vill vi få bort. När jag skriver, du vet ibland ska man fylla i sin profession på blanketter och annat, då brukar jag istället för musiker och kompositör (”composer”) skriva ”decomposer” (sönderdelare). Decomposer of music, säger han och skrattar.

Foto: Ziga Koritnik

På det nya albumet samarbetar kvartetten med den 36 musiker starka Orpheus Chamber Orchestra från New York City. Men det kommer också att innehålla en liveinspelning där även kvartetten framför musiken som kammarorkestern spelar.
– Och albumet kommer att släppas tillsammans med en grafisk science fiction-bok. Det är ett paket. Och boken och albumet går nu under arbetstiteln Emanon, ”no name” baklänges. Den grafiska boken utformas av en artist i Schweiz, det är en amerikan boende i Schweiz (Randy duBurke). Det är han som är konstnären, men själva historien har jag och en ung kvinna, en författare som skriver filmmanus, skrivit, berättar han.
I stort handlar det om att vakna upp, om mänskligheten och om att öppna ögonen i en värld där mer än ett universum är involverat, ett multiversum som Shorter säger.

Tanken med den tecknade boken kom ursprungligen från Don Was, chefen för skivbolaget Blue Note vilket också är bolaget som kommer att släppa albumet. Men även om boken och musiken ingår i ett paket menar Shorter att man självklart kan läsa och lyssna vid olika tillfällen. Musiken är alltså inte ett soundtrack till boken, snarare en bonus.
Själva essensen med Emanon förklarar Wayne Shorter egentligen när han svarar på frågan om vad de ville musikaliskt med Weather Report på 1970-talet:
– Oh, well. Med Weather Report gjorde vi mer av musik som, som återspeglade vad dans kunde vara. Det var musik utan gränser som spillde över på olika länder, men mer som en impressionistisk bild av det globala. Musiken vi spelar nu har mer med frågor om det mänskliga tillståndets metafysik att göra, och det som utmanar detta tillstånd.
I det sammanhanget gillar han namnet Emanon som också är namnet på huvudfiguren i den grafiska boken. Shorter vill bli fri från etiketter, från namn som kan överskugga meningen med de saker som de egentligen namnger och ibland till och med förvränger dess innebörd till något annat, något falskt. Att inte sätta etiketter och namn på allting öppnar för det okända, något som enligt Shorter är livsviktigt för mänskligheten.
– Tanken jag har är att utmaningen vi nu har som människor är hur vi ska kunna möta det oväntade, i en tid som den här? Men det är så nödvändigt. Hur ska vi kreativt förhålla oss till det vi inte känner till, utan att vara rädda? Och för första gången göra det som ledare och inte som efterföljare, frågar sig Shorter.
Alla som har följt Wayne Shorter känner till hans stora intresse för vetenskap och astrofysik, samt filosofi. Och dess förhållande till musik. Allt hänger ihop. Vilket inte minst visade sig när han träffade astrofysiker vid Stanforduniversitet i Kalifornien för att prata om partikelacceleratorn i Cern. Men de han träffade ville hellre prata om improvisation som metod inom konst och vetenskap. Detta för att gemensamt försöka hitta kreativa modeller för problem som man tidigare inte visste fanns. Det händer ju saker med ”det gamla” som Shorter uttrycker det, som klimatförändringar och annat.
– Vi ska försöka ändra saker på ett kreativt sätt, och förändringen kommer att vara så kreativ att ingen kommer att märka av den, säger han kryptiskt och skrattar.
– Folk brukar säga att de har märkt saker när det är våldsamheter och krig, men när det sker tyst kommer de att vakna nästa morgon och bara ohhh… Det är mitt sagotänkande, mitt ”Dreamworks”.

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *