Lars Jönsson om Vision Festival 22 (med bildspel!)

William Parker
« 1 av 43 »

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet.)

Vision Festival i New York är den viktigaste frijazzfestivalen i USA. Årets upplaga var den tjugoandra i ordningen och den gick av stapeln i Judson Memorial Church (som ligger på 4:e gatan vid Washington Square) mellan den 28 maj-3 juni.

Festivalens program kan lite slarvigt sägas bestå av William Parker med vänner. Men eftersom Parker har spelat frijazz i ungefär 45 år så har han lärt känna de flesta inom den genren i USA (och även utanför, till exempel har han en trio tillsammans med Peter Brötzmann och Hamid Drake).

Under Vision Festival 22:s sex dagar hölls 22 konserter, fem poesiläsningar, tre dansframträdanden och dessutom en jazzparad i parken (en idé de lånat av Per-Åke Holmlander). Den utgjorde sålunda ett ypperligt tillfälle att se en massa gamla frijazzhjältar. Frijazzhjältar som trummisarna Andrew Cyrille, Hamid Drake, William Hooker, Gerry Hemingway, Kahlil El’Zabar, Michael Zerang och Gerald Cleaver … som pianisterna Dave Burrell, Matthew Shipp, Craig Taborn och Vijay Iyer … som basisterna Reggie Workman, Ken Filiano, Shayna Dulberger och William Parker själv förstås (vid fem tillfällen) … som saxofonisterna Joe McPhee, David Murray, Kidd Jordan, Oliver Lake, Odeon Pope, Darius Jones, Tony Malaby, Rob Brown …

Ja, så där kan man hålla på, men ni förstår. Vill man se frijazzgubbar från USA är det nog svårt att hitta en bättre festival än Vision Festival. Sedan kan man ha åsikter om att det nästan bara är just gubbar som spelar. Men det är ju en gång så det länge har sett ut inom den friare amerikanska jazzen. Mary Halvorson, Nicole Mitchell, Tomeka Reid och Karen Borca var i alla fall några av kvinnorna som bröt gubbväldet.

Vision Festival 22 räknade också bara en europeisk musiker, Gebhard Ullmann, och det kan nog delvis bero på ekonomin. De flesta av musikerna som uppträdde på Vision Festival 22 tror jag bor i New York-trakten. Avsaknaden av musiker från Europa och Asien är nog festivalens svaga sida, även om det finns gott om musiker i USA man gärna ser.

Ett intressant grepp man har på festivalen (och även vid andra konserter) är att om man betalar lite extra så får man en VIP-plats, det vill säga sitt namn på en stol långt fram vid scenen (och på festivalen dessutom en godispåse med några cd-skivor och en speciell t-tröja). De VIP-platserna fyllde nästan helt de tre första raderna (det vill säga ungefär ett femtiotal av uppskattningsvis 400 platserna).

Ett annat spännande grepp var ungdomsorkestern Visionary Youth Orchestra. Det är väl inte helt ovanligt att festivaler presenterar orkestrar med ungdomar i åldern 10-15 år, men i det här fallet lät man de inleda en av kvällarna på stora scenen. Då hade de repeterat sedan januari och det man framförde var bland annat musik av Ornette Coleman, David Murray och en komposition av Anthony Braxton!

Och vilken annan festival har en åldersskillnad mellan de äldsta och yngsta musikerna på 70 år?

En annan tradition man har på festivalen är att man har en hedersgäst, en musiker som är värd att hyllas lite extra. I år var det Cooper-Moore. Han spelade tre konserter första dagen och återkom senare under veckan vid några tillfällen. Med stor spelglädje satte hans sig vid pianot eller spelade flöjter och hemmagjorda instrument, och han deltog också i jazzparaden.

I övrigt fanns det diverse konstinstallationer, seminarier och skiv-/bokbord (AUM Fidelity, Pi, ESP, Rogue Art med flera).

Och givetvis fanns också Jeff Schlanger på plats. Han har suttit och målat till konserterna under samtliga Vision Festival.

Möjligen är det Todd Nicholson som ska ha det största tacket för programsättningen. Vision Festival 22 bjöd på en fin blandning av klassisk frijazz och mer kammarmusikaliska konstellationer blandat med poesi och dans.

Det var så mycket som var bra att det inte känns nödvändigt att nämna namn. Vad man tycker är bäst är nog delvis beroende på vad ens förväntningar är. Självklart är det alltid roligt att höra Joe McPhee och William Parker. En annan favorit är Carl Hancock Rux som läste dikter till komp av en laptop. Och mycket mycket annat.

Lite nostalgivarning kan det förstås bli med grupper som hållit på länge. BassDrumBone ska försöka få till 40 spelningar i år när de firar just 40. In Order To Survive, Trio 3 och Positive Knowledge har alla hållit på i cirka 25 år.

Avslutningskvällen var magnifik
. Positive Knowledge med Andrew Cyrille, Ivo Perelman kvartett, Mat Maneri/Daniel Levin/Tony Malaby, David Murray Trio med Kahil El’Zabar och Carmen Rothwell … och som det allra sista en orkester med 15-20 instrumentalister, fem sångerskor (Lisa Sokolov och Fay Victor är nog de mest kända) och fem dansare. De framförde dels ett stycke av Oliver Lake (Justice) och ett av William Parker, där det senare också avslutades med lite allsång (Don’t forget the people / Freedom now).

Så efter sex långa kvällar gick vi trötta och lyckliga hem i natten nynnades ”freedom now freedom now freedom now freedom now …

Sedan ringde väckarklockan – John Zorn hade organiserat en fyra timmar lång lunchmaratonkonsert 90 kvarter norröver.

Lite jobbigt är det, men någon måste göra det.

Lars Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *