John Coltrane 1967

John Coltrane dog för 50 år sedan – måndagen den 17 juli 1967 – i en ålder av endast 40 år. Därmed förlorade jazzen en av sina största, mest innovativa saxofonister och en av de viktigaste musikaliska ambassadörerna för 1960-talsjazzens kompromisslösa nyskapelser. Med tiden har fyra album utgivits med inspelningar från 1967, medan material från tre sessioner tycks ha förkommit. Jens Rasmussen presenterar Coltranes 1967.

Om vi jämför 1967 års utgåvor med dem från 1965 respektive 1966, slås vi av några uppenbara skillnader. Från 1965 har vi till exempel ett anmärkningsvärt stort antal studioinspelningar som nästan månad för månad visar på Coltranes enastående utveckling både som instrumentalist och ledare, och som till största delen håller väldigt hög kvalitet såväl tekniskt som konstnärligt. 1965 var också året som gav oss ett utmanande experiment som Ascension, och då Meditations markerade den begynnande omvandlingen av Coltranes fasta grupp med McCoy Tyner (p) och Elvin Jones (tr) till hans sista konstellation med hustrun Alice Coltrane på piano, trumslagaren Rashied Ali och Pharoah Sanders som i det närmaste fast medlem. Från 1966 finns däremot endast utgivna inspelningar från en studiosession i februari och liveupptagningar från maj (Village Vanguard), juli (Newportfestivalen och Japanturnén) och november (Temple University). Sanders medverkar på dem alla, och på liveupptagningarna är sättningen även utökad med en eller flera slagverkare. Vid Temple University-konserten var dessutom extra blåsare inbjudna. Det är alla ytterst intressanta inspelningar, om än flera av dem är av tvivelaktig teknisk kvalitet. Från början av 1967 har vi så tre studioutgåvor, alla med god ljudkvalitet. På de flesta inspelningar har Coltrane återgått till kvartettformatet, även om Sanders medverkar på en låt – och från februari har vi, anmärkningsvärt nog, ett album med duetter på tenorsaxofon och trummor. Den fjärde utgåvan från 1967 är en liveinspelning med utökad sättning. (Coltranes musik från 1965 och 1966 finns beskrivna i mina artiklar i OrkesterJournalen 2015, #6 sid 23-27, och 2016, #5 sid 28-32.)

Merparten av musiken från 1967 släpptes först relativt långt efter Coltranes död. Undantaget är Expression med kvartett- och kvintettinspelningar som spelades in under våren. Det var även den sista plattan som Coltrane själv var med och planerade, och som han för övrigt själv namngav kort före sin bortgång. Den utgavs redan i september 1967. 1974 släppte Impulse! det fascinerande men udda albumet Interstellar Space, med bara Coltrane och Rashied Ali. (Två låtar från samma session utgavs 1978 på samlingsplattan Jupiter Variation, som också innehöll Number One, en låt som återfinns på cd-utgåvan av Expression.) Drygt 20 år senare – 1995 – släpptes Stellar Regions, en platta som är något av ett jazzmusikaliskt mirakel. Det än så länge sista skivsläppet med musik från 1967 är The Olatunji Concert: The Last Live Recording (2001), som rymmer liveupptagningar från Coltranes näst sista offentliga konsert. Enligt trovärdiga källor (bland annat det grundliga och mycket omfångsrika verket “The John Coltrane Reference”, redigerat av Lewis Porter 2008) var Coltrane i inspelningsstudion vid ytterligare tre tillfällen (27 februari, 29 mars och så sent som 17 maj), men det materialet är försvunnet. Tills vidare får Coltrane-entusiasterna nöja sig med att drömma våta jazzdrömmar om vad de inspelningarna kan tänkas innehålla.

Samtliga fyra album från 1967 – Expression, Interstellar Space, Stellar Regions och The Olatunji Concert – kan betraktas som centrala verk från Coltranes sena period, men Stellar Regions är särskilt starkt. Tillsammans med låtarna som släpptes på Expression är det dels de sista utgivna kvartettinspelningarna som Coltrane gjorde före sin död, dels hans första upptagningar med kvartett sedan fantastiska First Meditations (For Quartet), inspelad i september 1965. Låtarna på Stellar Regions är förhållandevis korta – särskilt jämfört med liveinspelningarna från 1966 – med den tre och en halv minut långa, nästan paradisiskt vackra titellåten som den kortaste, och knappt nio minuter långa Seraphic Light som den längsta. Flera av låtarna kännetecknas av den pockande och enträgna expressivitet som är karakteristisk för många av Coltranes inspelningar, men Stellar Regions utmärks också av en kärna av avklarnat lugn – även det en väsentlig del av hans musikaliska universum. Förutom i titellåten och temat i Offering (som dock utvecklas i en mer expressiv riktning med Coltranes och Alis duett mot slutet) hörs detta bland annat i återhållna Jimmy’s Mode. Ett fint, relativt kort och poetiskt bassolo, delvis med stråke, omgärdas av ett iöronfallande enkelt tema spelat av hela kvartetten. Stellar Regions är enligt undertecknad inte bara den mest hörvärda introduktionen till Coltranes sena produktion, utan också ett av de bästa albumen i hela hans karriär och en av frijazzens finaste 60-talspärlor.

Låtarna på Expression har stora likheter med musiken på Stellar Regions, men kan möjligen förefalla lite mer svårtillgängliga. Återhållna och alltigenom rofyllda To Be (där även Algie DeWitt är med på bata-trumma) sticker ut en aning, inte minst klangligt. Här hör vi Coltrane och Sanders på tvärflöjt respektive altflöjt, vilket tillsammans med den fria pulsen och det initialt lite ostrukturerade intrycket för tankarna till det sena 60-talets tidstypiska hippieströmningar. Ska man rekommendera några enskilda låtar, så får det bli korta, inledande Ogunde och den dramatiska titellåten, ett av många exempel på att Coltranes egna kvaliteter intill slutet var helt exceptionella. Här är inte minst Rashied Alis unika spel en njutning att höra. På båda plattorna med kvartettinspelningarna kommer också Alice Coltranes spel långt bättre till sin rätt än det ofta gör på upptagningarna från 1966. Dels slipper hon mestadels dras med den annars rätt våldsamma ljudnivån, dels är inspelningarna tekniskt av bättre kvalitet och balansen mellan de fyra aktörerna för det mesta optimal. På det hela taget är det – inte minst i jämförelse med liveinspelningarna från 1966 – en njutning att höra de här studioupptagningarna med en Coltrane-konstellation där de fyra musikerna hörs var för sig, rent och klart, i tät musikalisk interaktion, och där myriader av små detaljer ständigt uppstår.

Interstellar Space från februari, med bara tenorsax och trummor, är ett ovanligt album. Kortare passager av musik för endast saxofon och trummor hade hörts många gånger tidigare i Coltranes karriär. För det första finns det många liveinspelningar med exempel på hur först McCoy Tyner, sedan Jimmy Garrison drar sig tillbaka och överlåter scenen åt Coltrane och Elvin Jones. För det andra hade Coltrane testat formatet en gång tidigare i studion med låten Vigil, som spelades in i juni 1965 och finns utgiven på bland annat Transition och Kulu Sé Mama. Hur som helst är det ytterst ovanligt med en hel platta med bara dessa två instrument, och Interstellar Space är ett jazzhistoriskt unikum. Det enda motsvarande kända exemplet på en studioutgåva med bara en blåsare och trummor är Don Cherrys Mu från augusti 1969. Ändå var det inte helt okänt på den dåtida jazzscenen. Ali kunde berätta om motsvarande duettexperiment live med Albert Ayler respektive Archie Shepp. På Shepps The Magic of Juju från 1967 kan man också höra en längre passage där han spelar tillsammans med enbart trummor och slagverk. Musiken på Interstellar Space är – som så mycken av Coltranes musik från de här åren – i stor utsträckning befriad från en fast puls och (i alla fall delvis) från tonalitet, och också från jazzens traditionella konventioner när det gäller instrumentens inbördes roller. Hans musik kan (även här) tyckas planlös och ostrukturerad vid en första genomlyssning, men allteftersom man lär känna musiken bättre blir det tydligt att varje låt är en tolkning av en komposition och att låtarna utgör samlade utvecklingsförlopp. Det märks kanske tydligast på Venus, som emellertid, inkonsekvent nog, är samma komposition som Stellar Regions. Samtidigt är det anmärkningsvärt att traditionen med en temapresentation som ram för improvisationerna bibehålls. Om man saknar en bas eller ett piano i Coltrane-Ali-konstellationen är förstås en smaksak. Albumet är i vilket fall ett fantastiskt tillfälle till närstudium av Rashied Alis exceptionella och högst personliga trumspel i det täta och intensiva samspelet mellan honom och Coltrane. Och är man både trumnörd och frijazzentusiast, så är Interstellar Space givetvis en oumbärlig platta.

Den 23 april gav John Coltrane vad som skulle visa sig bli hans näst sista offentliga konsert. Den ägde rum i ett nyinvigt center med särskilt fokus på afrikansk-amerikansk kultur, och på Coltranes begäran spelades konserten in av amatören Bernard Drayton, som i skivhäftet själv redogör för de närmare omständigheterna. Utöver Sanders var kvartetten utökad med Algie DeWitt på batá drums och troligen också med slagverkaren Juma Santos (enligt senare diskografiuppgifter är han inte med på denna inspelning). Albumet The Olatunji Concert skiljer sig inte från de andra 1967-utgåvorna bara såtillvida att det är en liveupptagning och att det är få (närmare bestämt två) relativt långa låtar (28 respektive 35 minuter), att ensemblen är utökad och att den tekniska kvaliteten på inspelningen bitvis är ganska låg. Det skiljer sig också från de andra genom att vara högexpressiv nästan från början till slut. Med flera av Coltranes liveinspelningar kan man uppleva att musiken börjar på en väldigt hög intensitetsnivå för att sedan bara stegras och stegras. Samma tendens gäller i huvudsak även här. My Favorite Things inleds sedvanligt med ett längre solobasintro av Jimmy Garrison, den nästan enda rofyllda passagen på skivan. Det dominerande intrycket är av en närmast gränslös extas, och krafturladdningarna tangerar det explosiva. Om man kan bortse från den problematiska ljudkvaliteten och kan smälta den stundtals ytterst expressiva utlevelsen, då är The Olatunji Concert värd alla rekommendationer. Och som jazzhistoriskt dokument är plattan självfallet unik.

Men för nya lyssnare är Stellar Regions ett betydligt bättre ställe att börja på. De två plattorna framstår som varandras motsatser och kan sägas representera dubbelheten i Coltranes uttryck. Stellar Regions står för det rena, klara, upphöjda och subtila, medan The Olatunji Concert är rå, djurisk, överrumplande och opolerad. John Coltranes musik rymde allt detta i övermått.

En liten kuriositet: Precis i den kaotiska avslutningen av Ogunde förvränger ljudupptagningen Coltranes saxofon väldigt våldsamt och får honom att låta förvånansvärt lik någon av våra tiders unga, vilda elgitarrister. (Coltranes sopransax på My Favorite Things är också tämligen överstyrd och bitvis av liknande karaktär.) Det här är naturligtvis en helt oavsiktlig konsekvens av den bristfälliga inspelningstekniken. De stora likheterna med delar av det nya rockidiomet är ändå tankeväckande och kan ge näring åt många okonkreta föreställningar om hur Coltranes musik kunde ha utvecklats – om han hade fått leva i tio, tjugo eller trettio år till. Det är självfallet ett kontrafaktiskt (och kanske meningslöst) tankeexperiment, men med tanke på vilka vägar exempelvis Miles Davis musik har tagit under årens lopp kan en liten utvikning som denna vara nog så fantasieggande.

John Coltrane dog i levercancer den 17 juli – möjligen till följd av komplikationer kopplade till hans heroinmissbruk under 1950-talet. Under sina sista månader i livet ställde han in många konserter, men några konstnärliga svackor står inte att finna. Så sent som i april tecknade han rentav ett nytt flerårigt kontrakt med sitt skivbolag. Om man betänker hur smärtsamt och tärande sjukdomens förlopp vanligtvis är, var det förbluffande få som förstod hur sjuk han var, än mindre insåg allvaret i det hela. Förmodligen hade Coltrane själv in i det sista inte klart för sig hur illa det stod till.

Vid begravningen fredagen den 21 juli i St. Peter’s Lutheran Church i New York deltog över tusen människor. Musikaliskt ackompanjerades hans hädanfärd av först Albert Aylers och sedan Ornette Colemans kvartett.

Ära vare John William Coltrane
23 september 1926-17 juli 1967

Text: Jens Rasmussen
Översättning från danska: Jan Nygård

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *