Nordin, Sture – kontrabasist

Nordin-Sture-1970

(11 november 1933 – 10 oktober 2000)

Sture Nordin var mångas favoritbasist och han anlita­des bland annat av Red Mitchell när denne behövde ackompanjemang till sitt piano­spel. Hans snabba humor och vitsiga ordlekar är fortfarande kära samtalsämnen bland svenska jazzmusikanter.

Sture Nordin var född och uppväxt i Östersund där han tidigt medverkade i olika band och uppmärksammades av turnerade musiker. Som 18-åring kom han till Stockholm för att ingå i trumpetaren Nisse Skoogs band på Nöjesfältet, och senare spelade han med bland andra Thore Swaneruds och Lars Gullins orkestrar. Hösten 1955 blev han med i Putte Wickmans sextett, och ingick där i olika omgångar under flera år. Han spelade också i Hasse Kahns och Hacke Björk­stens band och i olika trior på Nalen, inklusive Rune Öfwermans (med Egil Jo­hansen på trummor), som både framträdde på egen hand och kompade gästso­lister.

Med sin teknik, timing och mo­der­na upp­fattning, inspirerad av Ray Brown, ansågs han snart som en av de främsta jazzbasis­terna, och medverkade på många skivor med bland andra Jan Allan, Jack Lidström, Jan Johansson, Nils Lindberg och Ben­ny Bailey. Han blev också flitigt anlitad vid inspelningar av schla­ger­ och annan musik; under sextiotalet försörjde han sig mest som studio­musiker.

För en större allmänhet blev Sture Nordin känd som basisten som kom­pade gitarristen och sångaren Josh White ett antal somrar på Gröna Lund och fle­ra gånger i tv. Senare spelade han också med Cor­nelis Vreeswijk under många år. Han kom­pade också gästsolister på Gyllene Cirkeln under sextiotalet, oftast med pia­nisten Lars Sjösten i vars trio han ingick. I slutet av sextiotalet spelade han i Rolf Ericsons storband, och i Sjöstens trio på bland annat Stampen och Gamlingen med solister som Ben Webster, Dex­ter Gor­don och Brew Moore. 1978 gjorde han den första i en rad skivor i eget namn för det lilla märket Coop, African Igloo, tvåa i OJ:s Gyllene Ski­van-omröst­ning.

Swing och bebop var Stures musi­kaliska hemvist, och det fick han utlopp för i säll­skap med tenorsaxofonisten Bjarne Nerem, som han ofta spelade med, och i Jazz Inc, den grupp som leddes av Egil Jo­hansen under de­visen ”bebop is beautiful”. Stu­re lät också trycka upp parollen ”Stop­pa plågsamma ljudförsök” – ett ut­slag av hans kluriga humor: massor av ”nordinare”, ofta med tokroliga ordvändningar, har kom­mit att tillhöra folkloren inom det svenska jazzmusikerskrået. Efter Jazz Inc:s upp­lösning 1983 arbetade Sture inom reklam­branschen i några år, men återgick till att spela bas på heltid, sedan han tilldelats statlig inkomstgaranti i slutet av 80-talet.

Han var primus motor i den kollektiva gruppen Summit Meeting (det är för att jag har summit längst, sa han). Han spelade också med Rolf Ericson och många andra. Han var också en igångsättare som tog initiativ till jazzsamarbeten med olika krögare och sökte på flera sätt skapa nya plattformar för musiken. Mot slutet av sitt liv hade han hälsoproblem men var aktiv in i det sista. Sture föll ihop över sin bas och avled, drabbad av hjärtinfarkt, under en spel­ning på Park Hotel på Östermalm i Stockholm.

Artiklar:

Han trillar aldrig på pumpen, Estrad 3/1962

Stures story, OJ oktober 1993

Skivor:

Bjarne Nerem 1971: How Long Has This Been Going On (Gemini)

Jazz Incorporated 1981: Walking On (Dragon)

Rolf Ericson 1985: Stockholm Sweetnin’ (Dragon)

Summit Meeting 1991: Full of Life (Dragon)

Summit Meeting 1993: Bent’s Jump (Dragon)

Keiko McNamara 1996/97: Keiko in Sweden (Solna Records)